Unge Ferrari
Where’s the Music?, 13/2 – 2016

Den 29 januari i år skulle Skepta ha spelat på Sentrum Scene i Oslo. På grund av ett glömt pass ställde han in samma dag. Ett system för återbetalning upprättades snabbt, men ingen var särskilt intresserad. En av Oslos största klubblokaler förblev utsåld när den istället ägnades helt åt de delar ur Nordens hiphop-elit som var tilltänkta förband: RMH, Arif och Unge Ferrari.

Två veckor senare spelar Unge Ferrari på vad som förmodligen är Norrköpings minsta scen, Tegelvalvet. I ett insprängt hål i väggen, framför ett trumset från studiefrämjandet, står han själv och river av banger efter banger. Stämningen är minst lika intensiv som på vilket storgig som helst. Norrmannen får den täta och överlyckliga publiken att gunga okontrollerat, trots det bara är han och hans beats. Den minimala lokalen gör det bara bättre.

Madi Banja och Lorentz är antagligen stolta. Det är är samma gyllene snitt av ”feels”-R&B, medryckande pop och självsäker hiphop som gjort Det var inte med meningen och Kärlekslåtar till oemotståndliga anthems för 10-talets mitt. Unge Ferrari, eller Stig J. Haugen som han egentligen heter, ger det sin egen prägel genom att släppa den hängiga tyngd som Let’s Make That Happen-svenskarna förlitar sig på och istället snabba upp alltihop.

De studsiga refrängerna i Vanilje och Bedre, kryddade med Young Thug-aktiga autotune-utrop, tillhör höjdpunkterna. Allra bäst är hiten Lianer. Med en förvånande säker sångröst och smått berusade slowmo-danssteg (som också de påminner om Lorentz) förvandlar han ett obetydligt ölhak till en livsviktig undergroundklubb för en liten stund. När det är slut känns det som att han retat oss. Alla vill ha mer.

Senare under kvällen får vi också det, när han gästar Erik Lundin och Michel Dida i Värmekyrkan. Han tar festivalens största scen precis lika bra som den minsta och när Lianer går på repeat håller han publiken i sin hand. Trots att Unge Ferrari är en nykomling är han redan en fullärd liveartist.