Urban Cone
Our Youth

3 november, 2012
Recension av David Winsnes
3

Urban Cone,

Jag har inget problem med att ni vill bli världens största band. Shit, tänk om man kunde få vara med i ett sånt, då skulle jag casha in, bättra på min karma, resa till det där Mangroveträsket som ser så fint ut i ett Planet Earth-avsnitt och köpa ett undervattenshotell i Dubai. Ett irritationsmoment jag däremot noterat är hur ni refererar till jantelagen i varannan intervju. Det har blivit den rättframma kulturutövarens osagda motsvarighet till smygrasisternas ”…men det får man väl inte säga i det här jävla landet” med summan att Sverigetänket (som förstås är en utpräglad myt, uttrycket jantelagen existerar i olika skepnader i i princip vartenda land världen över) suger – här får man inte sträva efter något.

Fan vad skönt det hade varit om ett band som var öppna med sin kommersiella strävan någon gång kunde låta bli att direkt sätta sig i försvarsposition utan att någon faktiskt har attackerat dem. Jag vet inte om det handlar om paranoia eller om det grundar sig i att behöva hävda sig, att vilja framhäva en känsla av världsvana och att Sverige liksom inte riktigt räcker till.

Ni kommer antagligen att slå igenom på bred front med ert debutalbum Our Youth. Men med inställningen att bli störst kommer automatiskt också ett tänk som bidrar till att ens musik baseras på trender, vad folk tycker, ja, vilka element inom musiken som går starkt för tillfället. Det är svårt att göra populärkulturskonst med några större kvaliteter utifrån ett sådant perspektiv. Nästan omöjligt, eftersom en sådant strävan indirekt kommer leda till val som görs för lyssnaren.

Riktad musik. Som produktplaceringar i filmer.

Our Youth placeras lite av varje ut. Välkammad, överproducerad popmusik som bär spår av Foster, The People är utgångspunkten. På det travas gitarrcrescendon, pumpande Emmabodaelectro, arenarocktendenser som påminner om Miike Snow och en hel del annat som får denna ungdomsskildring att kännas som mycket men knappast gripande eller personlig. Mest påminner debuten om en exempelfilm man kunde få se i skolan eller på hockeyträningen när man skulle lära sig någonting: ”Gör så här, använd den här tekniken, tillsätt dessa ingredienser och så blir det… bra”.

Men det blir inte direkt fängslande. Ni hävdar ofta i sina intervjuer att ni kommer med någonting nytt, att debutalbumet verkligen är ni. Jag tvivlar inte på att ni tycker att albumet speglar er som band och personer väl men att Urban Cone erbjuder någonting tillnärmelsevis nytt har jag extremt svårt att se. Kids & Love låter som Coldplays In My Place silad genom några datorprogram, vilket ringar in debutens känsla väl.

We Should Go To France, Kings & Queens, Freak, Searching for Silence och Urban Photograph är alla välskurna hits som träffar på exakt rätt ställen för att de ska spelas överallt och hela tiden och ändå behålla ett mer alternativt skimmer än mycket av det som exempelvis spelas på NRJ och Mix Megapol. Det är förmodligen den vägen ni ska fortsätta vandra för att ta över världen, då känslan för melodier definitivt är god. Our Youths andra del – balladerna – är däremot oförståeliga både på ett kommersiellt och skapande plan.

Our Youths motståndsfria aura gör mig mest provocerad. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet utan att det börjar gastas om avundsjuka och jantelagen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1242 [name] => Urban Cone [slug] => urban-cone [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1243 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 8 [filter] => raw ) )