Vissa startar band för att kunna sjunga om världens orättvisor och vissa gör det för att sjunga ut sin ångest, men vissa startar band för att kunna åka till USA och supa skallen av sig. Så mycket som jag önskar att Urban Cone tillhörde någon av de två första kategorierna, så hittar jag väldigt lite personlighet bakom låtarna på Polaroid Memories. Det låter mest som att de tillverkat skivan för att kunna ta shots med Passion Pits Michael Angelakos, mingla med Universalchefen backstage på SXSW och ragga på Rebecca & Fiona.
Under intervjuer med bandet framstår det som att skivan tagit mycket på dem personligen, men det är inte något som återspeglas på låtarna. Det som möjligtvis kan ha varit utmattande för dem är att ha suttit framför P3 två år i sträck och studerat vad som går hem i dagens mainstreamradio. Under någon tidpunkt måste Two Door Cinema Club ha spelats och bandet antecknat tills deras fingrar blödde, eftersom Weekends och Rocketman verkligen är identiska med den nordirländska trions smittsamma och energiska sound – något som Urban Cone lyckas återspegla förvånansvärt bra.
Problemen börjar när P3 byter till M83 då samtliga medlemmar i bandet får hybris och tänker ”det här kan vi sno och göra ännu bättre va?”. De förstår att det som går hem idag är lekfulla och roliga samplingar blandat med minnesvärda melodier, men personen ansvarig för att komponera dem fumlar på gränsen mellan att göra någonting minnesvärt och någonting otroligt irriterande. Synten i början på We Are Skeletons ska framstå som en rolig och festlig melodi, men känns mest onödig och intetsägande. Priset för skivans mest irriterande moment tar ändå Sadness Disease, där samplingen ska låta som ett sött litet djur/barn/vad det nu är som M83 brukar sampla, men istället låter som en trasig leksak från helvetets sjunde cirkel. Att det dessutom upprepas genom låtens gång och börjar om på varenda fjärdedel i outrot får mig stundvis att överväga lobotomi.
New York och Come Back to Me har däremot båda samma kvalitéer som till exempel Empire of the Sun och Passion Pit: stadig vers-refräng-vers-grund och en perfekt mängd optimism som passar till sommarhäng i parken – men det är bara i den situationen som Urban Cone fungerar. När vintern närmar sig så kommer Polaroid Memories vara bortglömd sedan länge, medan vi kan lyssna på Passion Pits Kindred vilken iskall vinterdag som helst och ändå minnas hur sommarvärmen kändes.
En plussida är att bandet inkluderat något mer än bara partysoundtrack på skivan – en låt som skriker ”vi vill inte bara festa utan vi är faktiskt djupa också” under namnet You Build Your House Out of Cards. Den ger skivan efterlängtad variation från allt festande, även om den är så smörig att Bregott redan börjat fila på en stämning.
Trots de irriterande samplingarna och syntslingorna så har Urban Cone trots allt hittat receptet för att skapa en skiva med mainstreampopens mest utsökta bitar, men det finns ingen hetta eller krydda som får skivan att stå ut ifrån mängden. De har helt enkelt spelat in elva ointressanta versioner av redan befintliga radiohits.