V/A
Tiny Changes: A Celebration of Frightened Rabbit’s ‘The Midnight Organ Fight’

Påbörjad långt innan Scott Hutchisons tragiska bortgång förra året var Tiny Changes menat att vara ett hyllningsalbum till Frightened Rabbits stora genombrott, The Midnight Organ Fight. Det skulle släppas lagom till albumets tioårsjubileum – men ödet ville annorlunda. Hutchison hittades död vid floden Forths mynningsvik och ett år senare har albumet fått en helt ny innebörd. Det som var menat att vara en tribut till musiken som gav bandet sitt stora internationella genombrott är idag, mer än något annat, en hyllning till det geni som komponerade det – och som i dag inte längre är med oss. Det är ett tungt lass för vilket album som helst att bära, men Tiny Changes bär det med ett bitterljuvt leende på läpparna och med tårarna rinnandes längs kinderna.

På många sätt är The Midnight Organ Fight ett otacksamt album för de utvalda artisterna att behöva tolka. Det är en samling låtar så djupt rotade i Hutchisons psyke att tanken på att någon utomstående frivilligt skulle vilja sjunga hans texter känns befängd. ”I didn’t edit myself lyrically, because there was no tangible audience to feel embarrassed about expressing these things to” berättade Hutchison för Vice, bara några dagar innan sin död. Textmaterialet på The Midnight Organ Fight är så personligt och utlämnande att man som lyssnare ofta inte vet vart man bör rikta blicken. Men för varje ord av uppriktigt självförakt och varje obekväm sanning finns det en mörk humor och poesi i Hutchisons textförfattande. När han i The Twist erkänner sig ignorant kring huruvida kvällens engångsligg kommer kalla honom för rätt namn i sängen är det med glimten i ögat och med en ironisk självmedvetenhet. Ingen kände sin egen desperation bättre än Hutchison och av den bitvis avgrundsdjupa vardagsångest han levde i utvann han textmässigt guld.

Att Tiny Changes största problem således är att sånginsatserna lämnar en del att önska är inget att förvånas över. Piano Bar Fights version av The Twist är passionerad, men även blind för den mörka humorn. Samma sak gäller Biffy Clyros inledande tolkning av The Modern Leper. Simon Neil sjunger sista refrängen i ett frenetiskt skrik och bort faller både komiken och den patetiska ynkligheten. Kvar finns ett aggressivt berättarjag utan sympatiska drag.

Men där många av Hutchisons texter går förlorade av överentusiastiska eller felprioriterade sånginsatser är instrumentationerna, arrangemangen och produktionerna genomgående respektfulla och genomarbetade. Hutchisons och hans Frightened Rabbit var vid The Midnight Organ Fights ursprungliga släpp inte det band de så gärna ville vara. Produktionen på det albumet var stor, men uppenbart begränsad, något som gav bandet och albumet en jordnära och opretentiös charm. Alla låtars fulla potential uppnåddes kanske inte fullt ut och det märks nu när budgeten och verktygen är dyrare att det troligtvis var så här Hutchison föreställde sig vissa av låtarna i sitt huvud.

Harkin och Sarah Silvermans (ja, den Sarah Silverman) tolkning av My Backwards Walk är en oerhört finstämd version där arrangemanget utvidgats till en reverbdränkt ljudmatta av högsta kvalitet. Samma sak gäller Benjamin Gibbards Keep Yourself Warm. I hans avskalade version är den monotona orgeln lite mindre varm, men hans stämma mer rogivande och tröstande än Hutchisons uppgivna original. Låtens crescendo är ett gåshudsframkallande och avskalat sådant, som fungerar som en briljant motpol till originalets mer rockiga dito.

Gåshuden och tårarna stannar inte där. Julien Bakers version av The Modern Leper är briljant och Daughters deppdiscotolkning av Poke är ljuvlig. Fler fantastiska tolkningar finns, men väldigt få dekonstruerar grundmaterialet och gör något unikt utav det. Detta leder till att kvaliteten ligger på en jämn, men förutsägbar, nivå – vilket i sig visar på den vördnad alla medverkande har för Frightened Rabbits musik och Hutchisons texter.

Men med över en timme av musik, där tre av spåren tolkas två gånger, blir Tiny Changes lite för mycket av det goda. Att höra två versioner av The Modern Leper, The Twist och My Backwards Walk på samma album gynnar varken låtarna, albumet eller de medverkande artisterna särskilt väl. Detta då Julien Bakers, Harkins och Wintersleeps versioner är betydligt mer kraftfulla än Biffy Clyros, Piano Bar Fights och Manchester Orchestras. Artisterna ställs mot varandra av ingen riktigt tydlig anledning, utöver att antalet låtar på albumet inte räckte åt antalet medverkande band.

Tiny Changes är således en något överambitiös samling säkert genomförda covers, där det största problemet inte är tolkningarna eller albumets ambitioner i sig. Istället är det Hutchison och albumets tematik som ligger över Tiny Changes som en oundviklig skugga. Att The Twilight Sads obeskrivligt emotionella och respektfulla tolkning av Floating in the Forth är dränkt i rösteffekter är förståeligt då låten, som tio år innan Hutchisons självmord beskrev hans tillvägagångssätt i detalj, är en enormt tung låt att behöva tolka. Kanske hade debutalbumet Sings the Greys eller The Winter of Mixed Drinks varit mer givande för alla inblandade att omtolka. Hutchison må nämligen inte ha varit tidernas mest tekniskt sofistikerade sångare, men på Tiny Changes bevisas det att ingen annan kan framföra albumets emotionella uppriktighet och hans råa ärlighet på samma hjärtskärande och upplyftande sätt. Det är sjutton respektfulla tolkningar och en fantastisk inkörsport för oinsatta i bandets mest älskade album. Men mer än något annat är Tiny Changes ett bevis på hur mycket Scott Hutchison fattas oss.

Skivbolag: Atlantic Records