Under de senaste åren är det många tidigare indiehjältar som har gått ifrån sina karaktäristiska gitarrpedaler och i stället närmat sig det elektroniska. Vagabons Laetitia Tamko är därmed inget undantag med att styra sitt andra album mot en både mjukare och mer slagkraftig ljudbild, men hon gör det med en övertygelse som får henne att stå ut.
I en intervju med The New York Times förklarar kamerun-amerikanskan att musik blev hennes safe space under uppväxten. På debutalbumet Infinite Worlds tog sig detta formen av gnisslande ackord och texter som stundvis dröp av ledsamhet. Vagabon är heller inget glatt album, men numera står Tamko med ben stadigt på jorden och förväntar sig att alla accepterar den för den hon är. Här finns det en inre acceptans för att världen kanske inte alltid beter sig som man vill, men att det också får vara bra så. En av albumets singlar, Water Me Down illustrerar denna obeveklighet med hur Tamko lägger korten på bordet och går vidare. Här har hon gett för mycket till någon som inte förtjänar det, men är inte särskilt sentimental med det – hon är inte arg, bara besviken. ”You know me better than that / You know I hate it like that / It really waters me down” är väsentligt annorlunda från raderna från förra albumets Alive and Well. Medan hon förut byggde upp relationer på att fortsätta ge och lönlöst vänta på att få något tillbaka, sätter hon på Vagabon äntligen stopp.
Även musiken tillåts större friheter på den nya skivan. Den tar sig olika former, takter och omvägar kring Vagabons mjuka röst. De låtar som inte vaggar in en i soldränkta, om än melankoliska, toner är få. Bäst blir det på Full Moon in Gemini som dessutom serveras två gånger. Första gången är det som öppningslåt på skivan och här är det ett på samma gång taggigt som trösterikt beat som leder vägen. Under detta ligger en mjuk basgång och stråkar vars vänlighet angriper från alla håll och behagligt sänker pulsen. När låten kommer upp igen är det därefter som final och här sjungs den i stället med hjälp av Monako. Varför den återupprepas är inte helt tydligt eftersom att de båda versionerna är så snarlika, och dessutom framtvingar en jämförelse mellan de två där den första versionen segrar. Vidare förhindrar det en också från att fullkomligt vältra sig i allt det som är Vagabon.
För på resten av albumet lyckas artisten verkligen skapa sig en bild, både för eget och publikt bruk, av vem hon är just nu. På Vagabon skapar Tamko repetitiva hypnosverk i still med Solanges When I Get Home som når sin höjdpunkt i Please Don’t Leave the Table. Längtandet i låten ackompanjeras av släpande toner som i sin luftighet ändå är oförsonliga. Genomgående under albumet märks Vagabons beslutsamhet att tänja på sitt artistskap. Hon vill vara så mycket mer än den där artisten som tickar alla minoritetsboxar och ses som indierockens räddare, och Vagabon bevisar att hon också är det. Till en början skulle albumet ha hetat All the Women in Me, och även om den titeln och målbilden inte helt kännetecknar skivan är Tamko på god väg att omfatta otaliga dimensioner av både musik och identitet.