”Välkommen till en drömkväll med folk som det är något fel på (men som gör allt rätt)”

Text & Musik, Storsjöyran

Betyg: 8/10

Stämningen i luften: mörker, hjärta och lite vänskap.

I Storsjöteaterns källare har vi samlats för att ta del av något alldeles unikt. Vi i publiken, som missar bland annat The Posies och Britta Persson för det här, och ett gäng musiker stort som en större skolklass. Dessa musiker har en del likheter sinsemellan, men det största skälet till att minifestivalen Text & Musik blev till är för att de är polare och ville hänga lite. Ha kul tillsammans. Och helt ärligt, är inte det bästa sättet att göra musik på?

Alla kör två låtar var, vilket är ett förvånansvärt gött koncept. En lagom smakbit från varje artist. Stämningen känns extremt avslappnad då artisterna går direkt från scenen ner på golvet (ett kliv på ca tre decimeter). Den gemensamma nämnaren: rakhet, råhet, pang på. Det är strul med ljudet till och från, men frågan är om inte rundgången passar sammanhanget väldigt bra. Det är lite skevt, lite defekt, men ändå träffande. Alkberg skriver på hemsidan om spektaklet: ”Välkommen till en drömkväll med folk som det är något fel på (men som gör allt rätt)”.

Den som tog initiativ till det här var just Mattias Alkberg, efter ett förslag i en kommentar på sin blogg (mabd.se). Hans kompband Nerverna, och mer okända Raketen, turas om att kompa alla artister. Det kanske är ett av skälen till att de flesta låter relativt lika. Ett annat kan vara att ingen person, förutom medlemmarna i Pascal, är med bara på ett hörn. Alla dessa artister är insyltade i varandra. En incestfest av finaste mått.

Artisterna: The Bells, Patrik Backlund, Magnus Ekelund, Hospitalet, Nord & Syd, Park Hotell, Kajsa Grytt, Raketen, Ulf Stureson, Conny Nimmersjö, givetvis Mattias Alkberg och så Pascal. Många av dem kommer från Norrland, men alla kommer från hjärtat. För är det något som binder samman det musikaliska temat så är det den grejen. Några lutar åt rock, några åt pop, men viktigast: själfullhet och uppriktighet.

De två sista ut är Mattias Alkberg, som sjunger ”här kan ingen bo” om likheten mellan Östersund och Luleå, och Pascal, som kör sitt sedvanliga awesomenessrace. Trummorna pulserar postpunkigt, sången skriksjungs och gitarristen är barfota.  Pascal får både vara ensamma på scen och köra hela tre låtar.

Spektaklet avslutas med att alla tränger ihop sig på scen, med ölburkar i händerna, och sjunger Alkbergs gamla hit Fyllskalle. Backlund påar den med ”det här är det som egentligen håller ihop oss”. Glädjen! Gemenskapen! Festen!

Foto: Christian Ploog