Valvträsk, en festivalhistoria likt ingen annan

Valvträsk. Lägg det på minnet. Några mil norr om Boden. Kanske vägs ände eller Norrlands gemytligaste miljö. I en by där det bor 24 personer med en medelålder om 69 år. Även där hittar vi fenomenet, festival. Tack vare Harry, 76. Förmodligen Sveriges äldsta festivalarrangör. Och det är då tankarna växlar mellan ”ingenting är omöjligt” och ”varför?”.

Jag lämnade Stockholms trafikerade gator för ensamma vägar i Norrbotten. I de djupa skogarna norr om polcirkeln finns Sveriges vackraste festivalhistoria. Och du behöver inte gräva djupt för att bottna i den sanningen. Det är nästan absurt. Arvika och Hultsfred betecknas som hålor, men framstår i sammanhanget som storstäder. Inte ens lokalbefolkningen i Luleå och Boden känner till den här orten. Orten som blommar upp en kväll om året. Och det är inte midsommar. Det stavas Valvträskfestivalen.

Det började för några år sedan vid en familjemiddag. Det var då Harry frågade barnbarnets pojkvän, om han Jason Michael Bosak Diakité, kunde tänkas ställa upp för byn. Och sedan dess har man fått artister att lira gratis i syfte att samla in pengar till en värmepump. Allt för byn. Man blir tårögd av den här historien. Den anda som finns i den här byn tar oss alla med storm. Det handlar inte bara om den vilja av stål och det engagemang som lyser igenom. Likt solen lyser de upp den här dagen. För dem är det här bättre än att vara barn på julafton.

Och den första som välkomnar oss är en viss Jason Diakité. Ett stadigt handslag och han presenterar sig som Jason. Men vi vet alla att det handlar om Timbuktu. Den skånska hiphoparen som nyligen kammade hem en Rockbjörn som årets manliga artist.

Det är jag, tillsammans med fyra vinnare av ett hemligt pris samt två representanter från Norrlands Guld som landat här. Helt ovetande om vart vi skulle och vad vi skulle göra fick fyra personer en upplevelse du aldrig kommer kunna köpa för pengar. Jag fick följa med. Det var under Way Out West som dessa festivalbesökare kammade hem det här priset.

Ibland handlar livet om att kasta sig utför stup. Låta livet ta nya vändningar och våga tappa taget. När vi lämnar stadens muller är vi långt ifrån appar och hashtags. Närmre kalhyggen och helt utan täckning. Och då är vi bara 2 mil norr om Luleå. Det är en helt annan verklighet. Precis som den festival vi ska besöka.

Nyss hemkomna från uppstyrda Way Out West där man nästan kan gå vilse pga alla olika festivalpass med olika access till en festival utan armband. Jag är helt uppslukad av det faktum att förköp inte existerar. Det känns nervöst och spännande, och hela kvällen håller vi tummarna för Harry och hans gäng att det ska gå vägen. Det känns nästan som om vi åkt 20 år tillbaka i tiden. Kanske har vi det. Man känner nästan svettningarna komma när vi befinner oss i osäkerhetens vagga. Men långt innan festivalen kickar igång låter vi oss andas in Norrland på riktigt.

Renskav med Timbuktu. Bastubad med Movits! I en eka pratar vi, jag och Johan Rensfeldt från Movits! om den där kvällen i Arvika som startade hela deras karriär, samtidigt som vi upplever det närmaste ett Titanic-moment vi troligtvis någonsin kommer få uppleva. Det klara vattnet är på väg att ta in, men vi hinner i land. Det är först senare under kvällen som vi kastar oss i ån efter bastubad i det norrländska inlandet. Ölen slinker ned, vi pratar om att lira på hemmaplan, de skrattar, verkar trivas med att vara ”hemma” fast ändå inte. Det är trots allt några mil. 10 mil kanske är nåstgårds. Vad vet jag.

Här är allt möjligt. Och det är därför det känns så jävla rätt när 1500 personer dyker upp. Livar upp en by som lever för den här kvällen. Jag kan skönja glädjetårar och tacksamheten i ögonvrån. Nu kanske Valvträsk kan finansiera den där värmepumpen inom kort. Jag håller tummarna. Det här har gett begreppet festival en helt annan dimension. Och det var inte den tredje ölen med Movits! som fick mig att komma till den insikten. Hur spartanskt det än må vara, finns det ingen annan festival där publiken sluter upp för varandra. Det här är som de tre musketörerna. En för alla, alla för en. Och det är musiken som förenar oss.