Vampire Weekend
Father of the Bride

11 maj, 2019
Recension av Jesper Ramkloo
6

Vilka är Vampire Weekend år 2019? New York-bandet som introducerade sig för världen som popmusikens motsvarighet till Fredrik Lindström – högutbildade, välbärgade och lika folkligt putslustiga som dödligt seriösa – har varit frånvarande i hela sex år. Under denna tid har bandets virtuos, Rostam Batmanglij, hoppat av för att gå vidare som soloartist och producent på heltid, och resterande bandmedlemmar har sysslat med egna soloprojekt, både musikaliska som äktenskapliga och diverse annat däremellan. Att det förr eller senare skulle komma en uppföljare till deras fantastiska tredje album, Modern Vampires of the City, var dock bara en tidsfråga, men hur albumet skulle låta, vilka som skulle vara delaktiga och när det skulle se dagens ljus var desto osäkrare.

Med albumet och facit i hand går det att konstatera att Father of the Bride inte är det album du hade förväntat dig, men det är i efterhand det album som du borde kunnat ha förutspått. För Ezra Koenig är en smart och välutbildad man. Han är en samtids- och självkännare av rang och han vet att dagens musikklimat är förändrat. Han vet att folk inte lyssnar på album längre. Han vet att folk sätter ihop spellistor, trycker på shuffle och låter slumpen avgöra. Han vet dessutom att Modern Vampires of the City var slutet på en era. Utan Batmanglij och efter sex år av väntan och förväntan var nästa album tvunget att fungera som en nystart. Idén om att försöka överträffa Modern Vampires of the City är befängd, tillika väldigt förutsägbar. Alla förväntar sig det. Alla vill det. Men frågan är om Vampire Weekend egentligen vill det?

Svaret på den frågan är nog nej. Åtminstone vill de inte erkänna sig göra det. Om deras tre tidigare album strålade av en avslappnad och ungdomlig lätthet i låtskrivandet låter Father of the Bride som ljudet av ett band som anstränger sig väldigt hårt för att inte låta ansträngda överhuvudtaget. Father of the Bride känns i sammanhanget som ett trotsigt examenstal, ett långfinger till lärarna från skolans mönsterelev. Det är kaxigt. Det är spretigt. Det är underhållande. Det är överambitiöst. Det är slappt. Det är halvdant. Det är på tok för långt. Men framför allt är det inte ett album.

Father of the Bride är nämligen ett dubbelalbum. 18 låtar långt och innehållandes en dryg timme av ny musik är det en samling som präglas av en ohämmad maximalism. Dessvärre låter albumet aldrig som ett album och det visar sig inte vara strukturerat som ett heller. Koenig ligger ett steg före lyssnaren och har byggt det hela likt ett mixtape, alternativt en dåligt kuraterad spellista som shufflats omkull. Det är ett album som medvetet fyllts till brädden med innehåll i förhoppning om att lyssnaren ändrar om låtordning efter egen preferens. Det finns spår av tunna röda trådar låtarna emellan men ingen tråd löper linan ut och helhetsupplevelsen blir således spretig och aldrig fullt tillfredsställande.

Albumet börjar med en av dessa tunna röda trådar. På inledande Hold You Now gästas Ezra av Danielle Haim, en duettpartner som återkommer på fler spår än de tre hon officiellt listas på. Låten är en countrydoftande ballad om ett äktenskap som tar slut innan det ens hunnit börja och hela albumet genomsyras av liknande tematik – relationer som knakar i fogarna, äktenskap som ifrågasätts och en existens som väger tungt på axlarna. Det må vara en utsliten liknelse, men på Father of the Bride låter Koenig mer än någonsin som Paul Simon i sina iakttagelser. Det finns en nyfunnen mognad och visdom i texterna, inte helt olik den man hittar på Simons Still Crazy After All These Years eller Hearts and Bones. Koenig är en ordsmed som med metaforer, liknelser och träffsäkra iakttagelser fortsätter att bevisa att han har en obeveklig talang för melodiöst historieberättande.

Musiken däremot har mer gemensamt med Graceland och The Rhythm of the Saints än någonting annat, och om texterna visar på mognad så visar musiken ett stort tecken på rastlöshet. Trots de tunga ämnena har Father of the Bride ett glatt anslag och en musikalisk ton som pendlar mellan att låta försiktigt optimistisk och hysteriskt glad. Koenig leker med olika genrer som om de vore leksaker i ett Happy Meal-paket – ombytligt och oförsiktigt. Här trängs lekfulla försök till country, flamenco, pop, lounge och folkmusik i en salig blandning, dock utan vidare eftertanke eller fingerfärdighet i utförandet.

Bristen på eftertanke är det starkast återkommande temat på albumet. Produktionen, som till största del är skött av Ariel Rechtshaid, är i överlag spretig, osammanhängande och bitvis töntigt självmedveten. “I think I take myself too serious. It’s not that serious” säger gästande Steve Lacy efter albumets lugnaste stund, My Mistake, som för att hamra in hur oerhört obrydda alla inblandade är. Det här är musik som man, trots Koenigs välformulerade texter, uppmuntras till att inte ta allt för seriöst. Och tur är nog det, ty Father of the Bride är ljudet av kompisar som delar en joint, leker runt i studion och skriver 18 låtar utan mål eller mening. I bakgrunden av Sunflowers första dubbadubbadubb-refräng hörs ett skratt. Det är ett av få tillfällen där albumet blir totalt transparent och man får full insikt i dess skapelse. Det är en känsla av utanförskap som infinner sig när man tittar in.

Vilket är tråkigt, då albumet innehåller några av Vampire Weekends mest fulländade skapelser hittills. Harmony Hall är kanske deras bästa låt hittills i karriären, Stranger är en fantastisk solskensdränkt liten poppärla, 2021 är ljuvlig i sin korthet och This Life är bedårande i sitt Van Morrison-plagierande. Fler höjdpunkter finns, men för varje kreativ höjdpunkt följer spår likt Hold You Now, My Mistake, Sympathy och Rich Man. Det är låtar som på olika sätt har något fantastiskt i grunden, men som tyngs ner av fruktansvärda kreativa beslut, blek instrumentation eller andra produktionsmässiga klavertramp – klavertramp som frustrerande nog känns helt genomtänkta och medvetna. På detta existerar dessutom spår som Big Blue, Spring Snow och Flower Moon, tre låtar som låter direkt ofärdiga – likt passager i behov av ett komplett arrangemang och sammanhang.

Det hela skänker albumet en skev asymmetri. Det går från att ena sekunden låta helt enastående bra, till att i andra låta grovt överproducerat och bitvis även helt ofärdigt. Det är ett album där genomarbetade och pristina popkreationer, navelskådande studioexperiment, ofärdiga låtskisser och b-sidor serveras i slumpmässig ordning. Den fullt ologiska, men ack så excentriska arbetstiteln för albumet, Mitsubishi Macchiato, hade passat betydligt bättre åt det här projektet. För det ligger onekligen en ologisk och oförklarlig mystik över den omaka, men ack så fina, ordkombinationen – en mystik som präglar hela albumet från början till slut.

Mystiken leder oss dock snabbt tillbaka till den inledande frågan: vilka är egentligen Vampire Weekend år 2019? Utan Batmanglij och med resterande bandmedlemmar förpassade till körplikt på Harmony Hall (och inget mer) är Vampire Weekend Ezra Koenig och hans roterande dörr av berömda kompisar. Och det hörs. Father of the Bride låter som sex år spenderade i goda vänners sällskap, utan oro för hur resultatet kommer att låta eller tas emot. Alternativt är det ljudet av en låtskrivare, som i sin prestationsångest gör sitt bästa för att låta så obrydd som möjligt, för att inte falla offer för de förväntningar som kan ha uppstått under hans frånvaro. Det låter som ett soloprojekt, ett spretigt och överambitiöst debutalbum som vill ha allt och ingenting sagt. Men framför allt låter Father of the Bride som ett musikaliskt internskämt – kul för de inblandade, mindre kul för oss andra.

Skivbolag: Spring Snow LLC / Columbia Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 778 [name] => Vampire Weekend [slug] => vampire-weekend [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 779 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 15 [filter] => raw ) )