Vårs resa från sidoprojekt och danspunkduo till ett fullfjädrat åtagande med full ensemble har gått relativt fort. Förra året släppte man den briljanta EP:n At War for Youth, som på ett utmärkt sett blandade det smutsigaste från punken med elektroniska dansinslag. Då gick man fortfarande under det generiska namnet War. Så generiskt att man var namne med ett svenskt death metal-band och en amerikansk funkgrupp. Om de gått ihop och bildat ett kollektiv hade nog universum imploderat. Men det gjorde man inte, istället bytte danskarna namn till det homofona Vår, och så var det med den saken. I samma veva knöt man till sig Lukas Højland och Kristian Emdal (från Lower). Det två man starka projektet bestod nu av fyra svåra, danska killar.
Det komiska i det här är hur mycket No One Dances Quite Like My Brothers faktiskt låter som fyra svåra, danska killar. Den driviga danspunken man fann på At War for Youth har ersatts med ångest, kyla och enslighet. De elektroniska inslagen är fortfarande i allra högsta grad närvarande, inte minst på The World Fell, där ett slagkraftigt beat möter trasiga synthar och Iceage-frontmannen Elias Bender Rønnenfelt sätter på sin bästa synthpop-röst. Om man undrar hur det kunnat låta om Ian Curtis (något paradoxalt) fått vara ledsagare för New Order hittar man kanske svaret här. För det är när Vår omfamnar det poppiga som de verkligen är något på spåren. Eller när Pictures of Today/Victorial med sin andra världskrigsestetik når sitt klimax, eller när Into Distance något hoppfullt höjer tempot genom att plötsligt introducera trumpeter bland gitarrslingorna. Det är på låtarna däremellan, de långa dronestyckena som avföljs av musik som saknar både takt och rytm som man går bort sig. Det blir så vagt och otydligt att man som lyssnare varken blir introspektiv eller ångestfylld (i så fall av helt fel anledningar). Man missar målet helt. Det är – ursäkta min franska – en aning pretentiöst.
Att avfärda ett konstverk som pretentiöst är något jag i mitt bakhuvud lovat att aldrig göra. Det finns inget enklare sätt att säga ”jag förstår inte”, ingen latare metod för att kritisera, men det är hela tiden ordet jag landar vid när jag vill beskriva det här albumet. Det är pretentiöst och det är det som gör det så bra, men det är samtidigt det som hindrar det från att vara bättre.
[ur Festivalrykten No. 05]