Varje funnen ände leder till något ännu större
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Mono

Debaser Slussen, Stockholm

Betyg: 9/10

I Debasers förhandsbeskrivning av Monos konsert på Slussen beskriver de postrocken, i sin fulländade prakt, som ett sätt att resa. Under spelningen känns det som att sitta i ett flygplan – men det känns inte som att vi är på väg någonstans. Vi bara är där uppe. När vi sätter ned fötterna är marken fortfarande densamma.

Låten Legend tar planet försiktigt uppåt, tusen meter för varje tonartshöjning den mäktar med. För oss flygrädda är det också den mindre omtyckta delen. Stämningsmässigt skiljer den sig från övriga sju spår. Monos musik låter nämligen ofta som en saga – som Miyazakis anime – utomvärldslig och praktfull på ett sätt som har mer att hämta från dikten än verkligheten, men på scen dimmas den bilden och molnen drar in. Utan allt vad orkester och stråkar heter sitter fyra personer och gör om sin musik till råvara. Under Legends stigning finns fortfarande spår av det ursprungliga men för varje meter förändras det.

När Nostalgia och Dream Odyssey sedan rullar in tänker Mono inte landa förrän konserten är över. Det är det ändlösa mullret från japanernas tremoloplockande gitarrer som ger känslan av att befinna sig högt ovanför städerna. Ju högre de spelar – ju högre man kommer – desto mer domnar huvudet bort likt ett lock för öronen. Sedan är vi där, på 10 000 meters höjd, med försiktiga, pianobaserade Follow The Map som en avvikande luftgrop nedåt Jorden.

I Pure As Snow (Trails Of The Winter Storm) börjar trycket bli kompakt. Taka sitter på sin pall och spelar men jag förstår inte hur han håller sig på plats. Hans ben yr runt framför honom som en strypt människas sista rörelser och under de sista minuterna lägger han sig raklång på scengolvet och påminner om en Jan Jämte (Khoma) i expressiv fosterställning.

På Monos Europaturné varierar bandet mellan att spela Moonlight och Sabbath och Pure As Snow (Trails Of The Winter Storm) och Follow The Map, övriga sex låtar är fasta. Vi får alltså den sistnämnda duon. Totalt fyra låtar från nya plattan och fyra från den föregående Hymn To The Immortal Wind; intet fokus lämnas till bandets fyra första album, vilket är synd när man tänker på att deras absoluta mästerverk – You Are There – sorteras in där.

Men det är fullkomligt omöjligt att vara bitter. Ashes In The Snow och Everlasting Light (under vilken mitt sällskap brister i gråt och jag kvalar in strax efter med stickande tårar i ögonen) sätter planet i lutning spikrakt uppåt och för en av de första gångerna under mitt liv som konsertbesökare blir jag helt omedveten om tid och rum. Mono gömmer likt My Bloody Valentine sina melodier i ett himlavalv av noise och varje funnen ände leder till något ännu större. De säger inte ett ord under 90 minuter och de låter Everlasting Light göra en musikalisk nödlandning med nosen nedåt, ett abrupt uppvaknande ur förtrollningen, men framstår ändå som en oerhört sympatiskt samling människor. Därför känns det så fint att Debaser Slussen är fylld till bredden av människor som aldrig vill sluta applådera. Därför vill jag vara kvar där uppe, som en dröm man inte vill vakna upp ur.