”Varje ord är poesi för hjärtat”

Henrik Berggren, Peace & Love

Betyg: 9/10

Broder Daniel upplöstes för tre år sedan och höll sin sista officiella spelning i samband Way out West år 2008. Ändå envisas sångaren i ett av Sveriges förut populäraste musikgrupp att då och då turnera runt i land och rike för att låta oss uppleva nostalgin.

Med gitarren som vapen äntrar Henrik Berggren en rökfylld scen iklädd en randig tröja, kappan och hatten för att delge oss några av de mest älskvärda BD-låtarna i akustisk tappning. Längst fram vid räcket trängs en majoritet av yngre och fanatiska popsnören som med stolthet bär Converse, Palladium-kängor eller Dr. Martens. Den ene mer sentimental än den andra. Med sig på scen har Henrik trubaduren Adam Bolméus som huvudsakligen introducerar låtarna någorlunda mystiskt och småretar publiken med gissningslekar. Hans roll är subtil men närvarande och tillför spelningen en extra dimension som blir särskilt framträdande under When We Were Winning.

Det blir svårt att föreställa sig pop mer avskalad än detta. Den har dissekerats ner till de absolut finaste beståndsdelarna och varje ord är poesi för hjärtat. Hela spelningen – från första till sista gitarrstråk – liknas bäst vid en känslosam berg- och dalbana där föreställningar om olycklig kärlek samt känslor av att inte vara omtyckt och att inte räcka till ständigt gör sig påminda. Man vet inte om man ska gråta eller le och är ständigt en ton från tårarna, en ton som (o)lyckligtvis pressas tillbaka av euforin som är på topp. Det är intressant hur Henrik Berggren tycks kunna få denna eufori att tillsammans med melankoli sammanstråla i en utopisk symbios som få svenska artister bemästrar. När ett gungande folkhav i slutet av spelningen tillsammans sjunger No Time For Us och omfamnar varandra känns det som att vara med i ett diktverk för att stunden senare återvända till verkligheten och lämna scenen något förvirrad och tom. Man inser att man inte direkt har upplevt en av festivalens röjigaste spelningar men definitivt en av de intimaste. Tack Henrik!

Text: Maksim Milenkovic
Foto: Fredrik Stejmar