Varken kul eller bra, Fun.
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Fun.

Debaser Medis, Stockholm

Betyg: 3/10

Fun. har haft ett fantastiskt år. Skivan We Are Young  var något jag såg fram emot, då den tralliga debutskivan Aim & Ignite fick fin kritik flög den under de flestas radar. Jag blev mäkta besviken när uppföljaren släpptes tidigare i år, men jag var nog den enda. Efter att ha en varit en fotnot och ”bandet med sångaren från The Format” tog de nu över världen. Listor toppades världen över, även här i Sverige. Det märks.

Debaser Medis är nämligen slutsålt sedan länge. Klientelet är, föga förvånande, väldigt monotont. Visst, det är fler män i publiken än vad jag förväntat mig. Med sina flickvänners överdimensionerade handväskor i ena handen och en öl i den andra står de och skrapar lite obekvämt med fötterna i golvet när förbandet, Walk The Moon, öser på uppe på scen framför en i övrigt otålig publik.

När huvudakten väl äntrar scenen, med sångaren Nate Reuss i spetsen, möts de av ett öronbedövande jubel. Vanligtvis en trio, nu förstärkta med ytterligare tre personer, varav det mest intressanta tillskottet är Emily Moore som rör sig obekymrat mellan gitarr, piano och saxofon. Nate verkar vilja vara överallt på scenen hela tiden och skuttar runt och flörtar med åskådarna. Hela tiden i centrum, och det är tydligt vem som är bandets frontman. Med all energi han har önskar jag att någon hade haft vettet att ge honom ett par trumpinnar då han ibland inte riktigt verkar veta var han ska ta vägen. De två andra herrarna i huvudbandet ser för övrigt ut som två tragiska kopior av varandra.

De inledande låtarna Carry On och One Foot gör sig, intetsägande som de må vara, ändå ganska bra. Mycket är dock tack vare den väldigt lättflörtade publiken, som lyder minsta vink. Där uppe på scen verkar man också lite ställd över responsen, kommentaren ”It looks like we’ve found our favorite town” tas emot av fler bifallsrop. När det dock blir dags för något spår från debutskivan står den största majoriteten där som fån, och klappar pliktskyldigt händerna. Texterna kan de inte, men när refrängerna kryddas med ”oh oh oh” krävs det inte någon större musikalisk ådra för att kunna sjunga med. Det är synd att bandet känner sig tvungna att dumma ner musiken och gör allting så fruktansvärt tillgängligt, något låtarna i sin originalform verkligen inte brister i. Jag är också lite missnöjd över låtvalet, att utlämna pampiga Be Calm i ett forum som detta känns som en riktigt miss.

Något senare under It Gets Better verkar det som bandet själva inte vet vad de vill, man mixar platt och skränig mall-emo punk á la All Time Low med sitt vanliga jag och resultatet blir en pinsam sörja som ingen förutom ett tondövt fan kan uppskatta. Jag överväger att lämna lokalen men tvingar mig ändå att stanna kvar. Nu dyker det upp ett par extra trumpinnar, dock i gitarristens händer och hans envisa bankande bidrar inte det minsta till showen. Helt plötsligt exploderar lokalen i ett konfettiregn och jag kan bara tänka mig att detta är en distraktion så ingen ska märka hur patetiskt dåligt det faktiskt är. Sedan plockas tempot ner och det blir dags för The Gambler. Vad som hade kunnat vara spelningens höjdpunkt förstörs av handklapp och en publik som försöker sig på en text de inte kan.

Innan de går av första gången får vi höra en förfärlig cover på The Rolling Stones You Can’t Always Get What You Want. Visserligen är det en låt jag kan se funka för just fun., men precis som allt annat den här kvällen trycks tempot upp. När Nate skriker ”one more time” för tolfte gången övergår det mitt förstånd att ingen av de lite äldre kvinnorna som torde ha någon vettig relation till låten inte skriker ”helgerån!” kastar sin drink i ansiktet på honom. Vi får höra hur bra vi låter och jag fattar verkligen ingenting. Skulle man ha valt en låt som inte tillhör bandet själva kunde man väl åtminstone valt She Doesn’t Get It eller Dog Problems som Nate skrev under The Format.

 

Efter att ha lämnat scenen sjungs de tillbaka in av en publik som försöker nynna superhiten Some Nights men givetvis hamnar i feltonart, något som också påpekas av bandet. Nu ska vi ändå få höra originalet, låten som hur man än försöker inte lyckas undvika på radio. Det är nu fler mobiltelefoner i luften än vad jag trodde var möjligt. Wailandet är precis lika hemskt live som på skiva. Till slut går de äntligen av scenen och runt omkring mig töms lokalen snabbt. De killarna med handväskorna verkar inte kunna dölja att de faktiskt tyckte detta var bra, eller åtminstone kul. Flinande lämnar de Debaser och jag står kvar och känner mig genast mycket äldre och bittrare än vad jag gjort på mycket länge.