Förmiddag, lördag, våren 2015. “Har du hört det här bandet?” Den uppspelta frågan kommer från min pappa, som i samma stund han ställer frågan drar upp en Youtubevideo på Vasas flora och faunas Di tror int när jag säger. Jag lyssnar, förstår inte riktigt ivern till en början. Till sist sjunker det in att sången är på dialekt – österbottnisk, för att vara exakt. Något som jag dittills bara förknippat med sommarlov hos farmor och i sommarstugan i Malax, släktingar man bara får träffa en gång om året och Sjukt lokal lokal-tv. Ingenting som har speciellt mycket att göra med musik med andra ord. De enda musikmässiga associationerna jag har till Österbotten är i princip kyrkomusik, dansband, Radio Vega och humor-/musikgruppen KAJ (som dock inte är att underskatta – Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo har blivit given både hos pappa och på fester i min umgängeskrets). Poängen är i alla fall att popmusik på österbottniska inte är det mest vanligt förekommande – något som förklarar varför Vasas flora och fauna är något av det mest intressanta i den svenskspråkiga musiksfären just nu.
Sedan debuten med 2015 års Släkt med Lotta Svärd har originalmedlemmen Iiris Viljanen både hunnit lämna bandet och göra framgångsrik solokarriär, bland annat med albumet Mercedes från 2016. Avhoppet, som Viljanen hittills inte velat gå in på närmare, lämnade Mattias Björkas som ensam medlem i bandet. Ganska snart fick Björkas dock sällskap av pianisten Daniel Ventus och sångerskan Tina Kärkinen. Trion har denna gång förblivit intakt och släppt den nya fullängdaren Veneziansk afton – ett album som målar med en färgstarkare palett än debuten. Björkas uttryckte sin syn på förändringen i en intervju med ETC:
Förra skivan var ganska trygg och bakåtsträvande. Man suckade, kröp ihop och nöjde sig med skolmusiksal-standard.
“Skolmusiksal-standard” kan tyckas onödigt hårt – Släkt med Lotta Svärd var inte på långa vägar ett svagt album. Det var enklare, med mer traditionellt uppbyggda gitarr- och pianolåtar, men besatt ändå egenskaper som förde det långt mycket längre än citatet antyder. Björkas fyndiga textförfattande, kryddat med hembygdsreferenser och ett humoristiskt mörker, gav albumet en autencitet som inte gick att förbise. Veneziansk afton spinner vidare på temat hembygd – själva albumtiteln anspelar på den lokala österbottniska traditionen av samma namn: den årliga sommarstuge-, eller villaavslutningen som det heter i Österbotten. Den sprudlande produktionen väcker associationer till festligheterna som förknippas med den, och alla dess anor. Bouzoukis, mellanösterndoftande rytmer och klarinetter på låtar som Vi köper era gamla saker och Faros samsas med mer piano- och gitarrbaserade nummer som Ni får gärna höra av er och Min förtvivlan. Förstasingeln En invasiv art är en cocktail med smak av såväl sydliga breddgrader som Vasa skärgård. “Jag är en invasiv art / Jag ödelägger er villa” sjunger Kärkinen över bleckblåsinstrument och gitarrer som för tankarna till Venedig i minst lika stor grad som albumtiteln. De dystra villalivsreferenserna återkommer på det avslutande spåret, passande nog betitlat Här på er villa. “Här på er villa tar jag slut som människa / Uppgår i gas”, sjunger Kärkinen, och associationerna skiftar under låtens gång från själva festligheterna till de mer alldagliga, dystra och gråa aspekterna av villalivet – den påtvingade samvaron, det dåliga vädret och avlägsenheten.
Amalgameringen av stilar och influenser kläs överlag i ett österbottniskt skimmer. Det genomsyrande temat är som nämnt just hembygden – hur den känns, hur den framstår i relation till annat, och hur den såväl kan vara det bästa som det värsta som finns. Fram- och baksidorna framkommer ingenstans tydligare än på Tesla vill int kom hit. “Man skulle tro att jag längtar hem / Hur är det i Molpe? / Undrar åt en vän” grubblar Björkas, innan han utbrister “Hörni kamrater, vi förintas av leda” över den Jens Lekman-lika instrumentationen. Det är den självförstörande föreningen av längtan och tristess som Björkas beskriver – viljan att vara kvar som tampas mot behovet att ge sig av. Han iakttar varenda aspekt av vardagen, och bygger under albumets gång upp kulisser av eländiga landsortsbyar, skogar av förkrympta träd, kyrkogårdar, ensamhetskänslor, praktikplats på Kårkulla samkommun – allt som får en att vilja ge sig av men samtidigt tvingar en att stanna kvar.
Om det inte redan framkommit tydligt är Veneziansk afton ingen dikotomi – det är ett album byggt på något som vid första anblick kan betraktas som motsatser och olikheter, men som fungerar i symbios och bildar en slutprodukt som blir så mycket större än summan av delarna. Det är hembygden och kontinenten, det är det finska och det svenska, det är landsbygden och staden, det är ångesten och hoppet, det är hemlängtan och reslusten. Till råga på allt är det också ett av årets bästa svenska album.