Veckans spelningar

Hardcore Will Never Die, But You Will spelas just nu flitigt och mina förväntningar stiger i ett rasande tempo. Jag har aldrig sett Mogwai spela live förut. Det känns sådär speciellt som det gör ibland innan spelningar. Min hjärna skapar ett bildspel av ett gungande pubilkhav till tonerna av Auto Rock och allt slutar bara i rundgång och totalt kaos. Kanske gör den det för att intala mig att kvällen kommer bli så jävla bra att det utan tvekan är värt att missa både Belle and Sebastian och James Blake. Förhoppningarna ligger iallafall åt det hållet.

Andreas Kleerup har varit en högst omtalad man det senaste året. Briljanta musikprestationer blandat med kokainskandaler och behandlingshem. Mitt i allting skapades bandet Me And My Army. Efter två minst sagt produktiva middagar fann sexmanna-bandet den kemi som behövdes för att producera ett av årets mest spännande album. Thank God For Sending Demons heter fullängdaren och uppföljaren till höstens självbetitlade EP.

På onsdag gör man en spelning på Hornstull Strand. Efter en del besvikelser i form av inställda spelningar är nu trycket hårt på ett popband man inte riktigt vet vart man har. Men det är väl ändå det som är både charmen och det tröttsamma med Kleerup. Man vet aldrig vad som väntar. Uppfriskande eller dåraktigt. Döm själva.

Den som tycker att Dinosaur Jr kom som en frisk fläkt i slutet av 80-talet, eller anser att höjdpunkten på Way Out West förra året utan konkurrens var Pavement borde istället bege sig till Debaser Slussen. Där kommer …And You Will Know Us By The Trail Of Dead att beta av färska alternativrocks-riff kvällen lång. Man released under året sitt sjunde album, och kröner detta med två Sverigebesök. Orkar du inte vänta till Siesta för en dos av Sonic Youths arvtagare? Om inte har du onsdagen planerad.

Tillbaka till pop-världen igen. Last Night On Earth ser ut att på allvar befästa Noah And The Whales position som ett högkvalitativt indiepop-band med folkinslag. Om en vecka är det dags att på allvar bevisa livepubliken hur kvalitet ter sig genom ett Londonperspektiv.

Britterna debuterade 2008 med Peaceful the World Lays Me Down. En platta med tydliga folkreferenser. En platta med låtar som 5 Years Time och 2 Atoms In A Molecule. Sedan dess har man sakta men säkert drivit åt ett håll med musikaliska inslag likt Belle and Sebastian. Även om den referensen helt klart är överdriven, finns det ändå någonting där. Samtidigt som Noah And The Whale låter popigare än någonsin, är man också på något sätt allvarligare och tyngre. En egenskap skottarna ovanför är världsmästare på. På söndag får vi en fingervisning om en långsökt tes även håller livemässigt.

Veckans Bubblare: Jens Lekman (Torsdag 7/4 Henriksberg, Göteborg)