”…vem som helst ska kunna tycka att vi är bra.”

De är en musikertrio från Växjö. Fanny Gunnarsson på sång och piano, Gabriel Mäder på kontrabas och trumslagaren Jimmie Emmehrt bildar tillsammans bandet Bemsha. De släppte nyligen debutalbumet When It Peaks, och de har hittills fått bra omdömen av dem som hört dem. Bemsha berättar för Festivalrykten om balansgångar, om att våga experimentera och om var man hittar Sveriges bästa jazzscen.

Jag träffar Bemsha på eftermiddagen under Rookiefestivalen 2010. En festival som den trevliga jazzpoptrion från Växjö tycker är väldigt mysig.
– Jag gillar konceptet, att små band får en chans att visa upp sig. Synd att det är så få som är här och tittar, alla småbanden är ju jätteduktiga, säger Fanny när vi satt oss i ett avskilt hörn av festivalens lokaler.
– Uppmärksamheten man får av olika medier är otroligt viktig, fyller Gabriel i.
Han är den i Bemsha som sköter det administrativa, raggar bokningar och skickar skivor till tidningar, medan de två andra är mer musikaliskt inriktade. På så sätt kompletterar de varandra. Gabriel berättar att det är en otroligt skör balansgång när det gäller hur man framställer sig.
– Vi har öppnat upp oss för en bredare publik. Vi vill att alla ska kunna gilla oss, ung som gammal, men samtidigt vill vi inte vända kappan efter vinden. Många bestämmer sig för att de bara lyssnar på en speciell genre och så ignorerar de allt annat. Någon som säger att de bara lyssnar på indierock blir kanske väldigt avskräckt när vi säger att vi spelar jazzpop.
– Jag såg Peter Asplund Quartet och DalaSinfoniettan på Peace and Love i år. Publiken var inte några insnöade jazzgubbar, utan ungdomar, kanske tjugo år. De kom dit med ölen i hand, kollade runt lite, såg scenen och sa ”Jaha, vad är det här för något då? Men, det är ju rätt bra ju”. Det är det som är drömmen. Att inte ses bara av insnöade jazzkoftor, utan att vem som helst ska kunna tycka att vi är bra. Det är synd att genrevärlden ska vara så viktig. Kan inte allt bara vara musik, liksom? säger Gabriel och slår ut med armarna.

Jag frågar hur det kommer sig att Bemsha spelar just jazzpop.
– Vi träffades på en musikhögskola, svarar Gabriel snabbt. När vi sedan började spela med varandra gjorde sättningen som vi hade (kontrabas, trummor, piano) att det som kom fram när vi spelade ofta blev jazzigt. I början repade vi väldigt mycket och ofta, och just då var vi alla väldigt insnöade på jazz.

Från början spelade bandet väldigt mycket swing, men det blev poppigare med tiden. De gillar kombinationen jazz och pop, och att inte vara instängda i en viss sorts genre.
– Vi är nyfikna och experimenterar mycket, förändring är inget att vara rädd för. Ikväll kommer vi spela en cover av Robyns Dancing On My Own, en låt som inte alls är särskilt jazzig. Det var en rolig utmaning att göra om den, säger Fanny med ett leende.

Medlemmarna i Bemsha bor på lite olika håll i Sverige. För att kunna hålla musikalisk kontakt skickar de noter till varandra, något som underlättar när de inte kan repa tillsammans så ofta.
– Med noter vet man ungefär hur det ska låta, och då kan man förbereda sig inför nästa repning ganska bra eftersom man förstår vad de andra menar, säger Jimmie.

Men vad har egentligen ett jazzpopband för inspirationskällor? Jimmie inspireras bland annat av den isländska kvartetten Sigur Rós. Fannys inspirationskällor är Ricky Lee Jones, Kate Bush och Joni Mitchell. Enligt Gabriel är Tingsek en artist som inspirerar honom mycket.
– En artist som jag tror gäller för oss alla tre, säger han och de andra nickar instämmande.

Jimmie berättar vilken jazzfestival i Sverige som han tycker är bäst.
– Jag skulle vilja säga Köpenhamns jazzfestival, även om det inte är Sverige. Fantastisk kulturstad överhuvudtaget. Även Malmö har en bra jazzscen, jag tror man hittar fler bra jazzklubbar där än i Stockholm, säger han.

Avslutningsvis frågar jag Växjötrion vilken festival i Sverige de tycker allra bäst om.
– Peace and Love, svarar Jimmie och Gabriel inte helt oväntat.
Fanny däremot har en lite annorlunda favoritfestival.
– Backafestivalen är min favorit. En festival som jag är stambesökare på. Det är en liten, mysig festival som är lite hippie, men som drar folk från hela världen. Det är små festivaler som är mysiga. Det är dem man känner att man vill hjälpa så mycket man kan, avslutar hon.

Text: Jon Egerlid