Londons bästa indiepoppare Veronica Falls släppte sin självbetitlade debutskiva hösten 2011 där de visade på potential och en talang för refränger och melodier utan att nå ända fram. Nu, ett och ett halvt år senare, är man tillbaka med uppföljaren Waiting For Something To Happen och bandet har levererat precis den skiva vi hoppats på.
Waiting For Something To Happen är på många sätt en destillering av det bästa ur indiepop och bandet har lyft sig minst ett snäpp på alla fronter; produktionen, låtskrivandet och sången är alla klart starkare. Borta är den lite smått goth-inspirerade dödsfascinationen från debuten, som istället ersatts med en sorts ”växa upp”-ångest som låtskrivarna inte verkar kunna bestämma sig för om det är något bra eller något dåligt – en ångest som de flesta av oss borde kunna identifiera oss med.
Framförallt är det dock melodierna som är de verkliga höjdpunkterna här; varje spår på skivan skulle kunna vara en singel. De två spår som faktiskt släpptes som singlar innan skivsläppet; My Heart Beats och Teenage, är två av skivans starkaste spår, där förstasläppet ”My Heart Beats” i det närmaste är en uppdaterad indiepopversion av The Cults åttiotalsklassiker She Sells Sanctuary. Egentligen skulle man lika gärna kunna släppt någon av Tell Me, Buried Alive och Everybody’s Changing istället, och man kan ju alltid hoppas på att Veronica Falls gör en Def Leppard och släpper (åtminstone) sju singlar från skivan.
Det största, och enda, problemet med Waiting For Something To Happen är skivans likformighet; de flesta av spåren är mer eller mindre likadana och avhandlar i det närmaste samma teman. På ett sätt blir detta helt logiskt eftersom Waiting For Something To Happen är en skiva om att vara ung och växa upp, när alla händelser mer eller mindre känns bekanta men än så viktiga, och när alla spåren är så starka som dom är spelar upprepning och originalitet inte någon större roll. Istället kan vi nöjt konstatera att Veronica Falls släppt en av de absolut bästa indiepopskivorna på länge.