Veronica Maggio
Den första är alltid gratis

4 maj, 2016
Recension av Maja Björsne
7

Den Veronica Maggio vi känner skriver om tre saker: lycklig kärlek, olyckliga slut och dansgolv där ingendera har någon som helst betydelse. Ingen verkar kunna känna lika mycket ohämmad eufori och hoppfullhet, ingen verkar falla lika hårt när lyckorus byts mot heartbreak. Detta är Maggios kanske allra tydligaste signalement. Denna röda tråd som löpt genom album efter album – från Stopp Och vinnaren är… via spår efter spår på Satan i gatan, till Handen i fickan fast jag bryr mig och alla dess livssuccéer tillika misslyckanden. Hon släpper plattor med två sidor, en modernisering och internalisering av A/B-konceptet från vinylernas glansdagar. I stället för fysiska sidor är de tematiska.

Så självklart är det ingen överraskning att också Den första är alltid gratis pendlar mellan känlsoextremer. Men – något har skiftat. Texter som tidigare alltid har kantats av ett aldrig falnande jävlar anamma, är plötsligt betydligt fransigare. Lite kantstötta. Tunnare, skörare. Tjusningen med Maggio har hittills varit att hon med sann musikmagi lyckats förena sorg med livslust, inget knussel, det gör ont, men inte fan betyder det att man ska ligga i en pöl på golvet och tycka synd om sig själv. Man dansar ändå, man säger ifrån, man vägrar ge upp – fram tills nu.

Den första är alltid gratis resignerar Veronica Maggio. För första gången hör vi tvivel. För första gången finns där en svärta som inte är övergående, och för första gången lyssnar vi på någon som på riktigt ifrågasätter om hon någonsin kommer att få sitt lyckliga slut. Kanske ligger inte felet hos de andra, Verkligheten till trots, kanske finns det oväntad sanning i ”det är inte du, det är jag”.

Mörkret är klädsamt. Gjord av sten är ett mästerverk. Titelspåret en insiktsfull presentation av vad som komma skall, Förlorad för alltid ett slutgiltigt inkastande av handduken. Jämte dessa lite tyngre låtar finns också lyckopillren, som förväntat. Om dem finns inte mycket att säga – Ayahuasca förtjänar sitt namn och flera andra spår är värdiga konkurrenter. Inga besvikelser där.

Något som däremot skaver med Den första är alltid gratis är uppdagandet att inte ens Maggio går säker för arenarocksepidimin som har drabbat svensk popmusik, den vars främsta offer är Håkan Hellström. ”Gitarrförbudet” som Oskar Linnros instiftade när han och Maggio samarbetade på andra albumet är avskaffat med besked, vilket blir tydligt i låtar som Dom sa! och Femton. Den sistnämnda faller platt: Maggios texter, vars enkelhet vanligtvis är en styrka, tappar mycket av sin charm när de sjungs till distade gitarrer i ett relativt fattigt arrangemang. Enkelt gör sig bäst till mindre enkelt, helt enkelt.

På det stora hela är Den första är alltid gratis lite av en tvetydighet. Intro, mellanspel och outro på samma gång. Intro till denna nya Maggio, som vågar tvivla och tänka efter. Mellanspel eftersom det vad gäller sound känns som just det – ett mellanläge, ena foten i det nya, andra i det gamla, osäker destination. Och slutligen, ett farväl. I alla fall ett påbörjat sådant. Veronica Maggio vinkar osäkert hejdå till sina yngre jag – kanske har de gjort sitt. Kanske är det dags att gå vidare, växa upp. Ingen kommer undan.

Skivbolag: Universal

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 129 [name] => Veronica Maggio [slug] => veronica-maggio [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 130 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 62 [filter] => raw ) )