Veronica Maggio
Handen i fickan fast jag bryr mig

6 oktober, 2013
Recension av Magnus Olsson

Vad som började vid Fyrisån beskrevs som ”soulig pop”. Det var attitydtyngda singlar och P3-rotationer som lade grunden. Efter Strokes-riff och en platta där hon mer eller mindre slukade hela Sverige är hon tillbaka, i helt ny tappning med ytterligare en skilsmässa i bagaget, ensamma nätter och brusten kärlek. Hon säger att relationer inte är hennes styrka, men få, om ens någon lyckas skildra det lika upp och ned. Men framförallt är det en kvinna i 30-sträcket som ger sin syn på livet. Och när lyssnade vi lika lyhört senast? Det är inte bara melodierna som känns fräscha, hela konceptet fucking blomstrar. Det är först nu jag säger satan i gatan.

Variation beskrivs som nyckeln till framgång, och den här gången kastar hon in Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Magnus Lidehäl i hetluften. Ett helt nytt gäng, som tillsammans kokar ihop en platta lika given för radion som landets indieklubbar. Den där formeln är så eftertraktad att den stämplas med etiketten ”top secret”. Jag beundrar Maggio för hennes mod, hon kunde suttit säkert och kört vidare på Satan i gatan. Vad hon istället gör är att kasta sig utför ett nytt stup. Men det är så hon vinner, inte bara för stunden, utan i det långa loppet.

Den svenska jazzsångerskan Monica Zetterlund skildras på biodukarna; ett liv om att våga och se livet från trädtopparna. Och det finns likheter, inte bara rösten, den blonda kalufsen eller valet att sjunga på svenska, Maggio är precis lika medveten om sitt register.  Trots att Handen i fick fast jag bryr mig är lika mycket sånger om Sveriges ensammaste liv i Sveriges största stad som det hjärtbultande hoppet, är det här en enda stor samling av hits.

Jag kan bädda ned mig i sängen, ta ett tjockt täcke som dämpar ångesten och försvinna i timmar till Ted Gärdestad-doftande Låtsas som det regnar för att senare rusa med i hennes medryckande melodier. Årets mest välgjorda popstycke, Hädanefter, får mig att vilja vråla likt Ronja Rövardotter när våren har anlänt. De lyxiga produktionerna som präglar ljudbilden når kulmen i den massiva refrängen där allt eskalerar.

Maggio har gett P3-popen ett ansikte, gjort resan från converse-dängor till nya silhuetter. Den största resan handlar inte om ljudbilderna eller volymerna, det är texterna som berör på djupet. Jag försöker vara hård men alla förstår, jag knyter min hand i fickan och går” framkallar känslan av att vara liten och Allt gick upp för mig då, när du stod där brevé mig, och jag minns att du sa: hörrudu, hörru hureremerej.” visar upp hennes idérikedom.

Som om det inte redan sprudlar och sprakar över Maggio gästas hon av vår allas Håkan Hellström. Duetten Hela huset vandrar Göteborgs gator. Gitarrfyllda melodier förenar Sveriges två största artister i vad som blir ljuset den här hösten. Det blir en mörk höst, men med solskensdränkta Handen i fickan fast jag bryr mig blir hela den här hösten en palmprydd vistelse på Mallorca.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 129 [name] => Veronica Maggio [slug] => veronica-maggio [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 130 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 62 [filter] => raw ) )