Veronica Maggio
Hovet, 31/1 – 2014

Veronica Maggio släppte sin första singel 2006. Vad ingen visste då var att hon skulle bli en av Sveriges största artister. Nu står hon på scen inför ett fullsatt Hovet i Stockholm med decenniets två största svenskspråkiga album i ryggen, som det mesta självklara på länge. Allt är precis som det borde vara; publiken skriker till, Maggio strålar och luggen ligger rätt i alla lägen. Och ja, även de höga tonerna sitter som ett smäck. Hon har en röst från himlen eller bara en ton som lägger sig väldigt gott i trumhinnan.

Stämningen går nästan att ta på innanför den glödande gamla hockeyarenan som osar allt annat än svett, blod och tårar. Istället är det en kärleksfylld aura som sprudlar och ger oss vingar. Radiosinglar som Dumpa mig försvinner i mängden till förmån för låtar som hör hemma på Handen i fickan fast jag bryr mig och Satan i gatan. Hur fantastiskt det än är, blir det också ett problem. Låtarna formas efter senaste albumet och stora arenor vilket gör att spröda soulproduktioner som bitvis varit hennes signum försvinner bakom trummor. Ensamma och nakna Låtsas som det regnar tog form från ett panoramafönster i ett regnigt New York och ger mig gåshud fram tills Massive Attack-trummor invaderar ljudbilderna, en låt som ikväll gör sig väldigt bra. Lite klyschigt vill jag säga att mitt hjärta blöder.

Vi hör historier om att googla bas gillar hörn, sjunger med om festen under Skanstullsbron och det idylliska livet vid ett piano med en t-shirt. Det är relationer som föds och slits. Vi får följa med i både soluppgången och nedgången, den här kvällen är en berg- och dalbana i Maggios liv, och med en kör om 6000 personer kan vi inte annat än tro att hon för stunden befinner sig på toppen.

Hela huset hugger tag i hela kroppen, även utan Håkan Hellström. De akustiska ackorden som så bombastiskt tänder nya lågor får temperaturen att stiga ytterligare några grader. Men det är först i Hädanefter, en av fjolårets bästa poplåtar, som jag skriker mig hes lika självklart som den brutala allsången i Jag kommer. De inledande riffen må vara snodda av The Strokes, men inte ens New Yorks bästa rockband kan få taket att lyfta lika högt som nu.