Live

Veronica Maggio
Popaganda, 1/9 – 2018

Publicerad: 2 september 2018 av Olivia Nordell

9

Till housedoftande tung bas vallfärdas alla tusentals personer under Popagandas sista kväll till stora scenen. Hon är inte ute än men alla vet vad som väntar, den lite okaraktäristiska intromusiken till trots. Veronica Maggio är universell, fastnar som tuggummi för de motvilliga och lägger sig som mysig, familjär rök över de redan inbitna. Vi som hamnar någonstans där i mitten får bara följa med och beskåda showen, ramla in i röken.

För det gör vi. Hennes scennärvaro är så kärnfull och levande att det är svårt att inte trollbindas. Allra starkast lyser hon under de riktigt hjärtskärande bitarna – som tidigt in på spelningen under 20 Questions och Verkligheten – med tillhörande historier. Det är så mycket kraft i både hennes röst och hennes uttryck, utökar den där universella känslan. Hennes material är så rått och blödande att varenda människa här ikväll måste hitta något att känna igen sig i, man behöver inte ens gräva särskilt djupt. Allting stämmer.

Hon vet hur man tar sig an en publik som Popaganda – Stockholmsflörtandet är starkt under introt till Satan i gatan, om ”alla kvällar jag spenderat i Skanstull”. Det lyfter såklart. Vi är inte särskilt komplicerade varelser och alla har en relation till att vandra runt i Skanstull i ett tudelat hopp om att få en skymt av någon som krossat ens hjärta. Eller i tätt följande Trädgården en fredag – om att vara ängslig och full och kanske inte så ledsen men åtminstone dimmig. Lägg till konfetti på det och hon är hemma.

  • Bakom henne syns flera kvadrater på rad, de tar upp hela bakgrunden. Tyg, ojämnt fördelat mellan uppspänt och fladdrande, förvandlar rutorna till fönster med antingen väldigt stelbenta eller väldigt frigjorda ägare. Lite så känns Veronica Maggios musik ikväll, som fönster in till allas vårat känsloliv. Om det låter genant så stämmer det för det är så det känns. Euforiskt och krypande dött inombords i ett, framkallar möjligheter och afasi samtidigt. När synkroniserade cheerleaders ackompanjerar henne på scen under Den första är alltid gratis är det särskilt euforiskt, när hon tillägnar Snälla bli min till alla som någonsin varit hjärtekrossade är det särskilt jobbigt-på-ett-bra-sätt. Tempot är alltid perfekt, i den där blandningen. Allting flyter. Med fyrverkerier som slutkläm är vi slutligen helt inne i röken. De redan inbitna har rätt – det är fruktansvärt mysigt här.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 201 [name] => Popaganda [slug] => popaganda [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 202 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 172 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 129 [name] => Veronica Maggio [slug] => veronica-maggio [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 130 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 65 [filter] => raw ) )