Veronica Maggio
Popaganda, 30/8 – 2014

Med sitt senaste album Handen i fickan fast jag bryr mig cementerade Veronica Maggio sin plats som en av de allra största soloartisterna inom Sveriges popfält, egentligen på höjder som bara Håkan Hellström är att jämföra med. Att släppa ett omtyckt album är en sak, men Maggio har med tre genomstarka i rad blivit ett av de säkraste korten här. Därför är det högst naturligt att hon är headline till årets Popaganda och lyckas, precis som Hellström förra året, med att sälja slut på lördagsbiljetterna och packa festivalen till fullt.

Om hon känner sig pressad av omständigheterna är det inte så konstigt och jag tycker mig ana att så också är fallet. I vanlig ordning ser Maggio lite plågad ut när hon står inför den stora folkmassa som breder ut sig över Eriksdalsbadet, men det ska sägas att hon kan ändå. Rösten låter alltid bra och hennes uppmaningar till allsång känns ärliga och inte forcerade. Publiken är med på noterna och sjunger med i varje låt.

Eftersom ljudet känns lite struligt, mellanregistret ligger för högt och kväver styrkan från både Maggio och kompbandet, så har många låtar svårt att få det där lyftet i refrängerna som låtarna är som gjorda för. Det fungerar helt okej ändå, men det gör att de stora höjdpunkterna i stället sker under de lugnare låtarna, där Maggio själv kan ta all plats utan att störas av ett komp som inte briserar och där det lätt plågade uttrycket inte heller är i vägen. Låtsas som det regnar och Snälla bli min är förkrossande och står bra mycket stadigare än till exempel Mitt hjärta blöder och Satan i gatan som inte alls exploderar som de skulle kunnat göra.

Från scenen kastas det ut stora, färglada, blinkande bollar som studsar runt över publikhavet ett tag och lite senare skjuts det ut ett klassiskt konfettiregn. Det är väl förberett för fest och ibland gränsar det vid att kännas lite väl arrangerat. Maggio går av med en halvtimme kvar utan att ha spelat Jag kommer och det är så självklart att hon kommer in igen att folk knappt bryr sig om att riktigt engagerat ropa in henne. Ett gäng extranummer rivs av men när det tar slut med kvarten kvar av speltiden så är det ändå lite frustrerande. Anledningen till att hon inte kommer in och utnyttjar det sug som finns hos publiken efter mer verkar vara att konserten är så förutbestämd att de inte har utrymme att improvisera.

För vad det är så fungerar ändå spelningen i det stora hela. Där finns glimtar av ren magi och där finns festligheten som hennes musik är byggd kring. Jag kan dock se ett scenario där Maggio hittar sitt liveuttryck ännu bättre och känner sig mer bekväm i att stå inför enorma folkmassor likt denna, för jag tror att det i framtiden bara kommer att bli ännu fler gånger.