Veronica Maggio
Roskilde, 2/7 – 2015

Någon i publiken har (förstås) med sig en skylt där det står “Spela Shoreline” och viftar ihärdigt med den så fort Veronica Maggio är vänd åt det hållet. “Tyvärr, vi kan inte den, men den är jättebra” säger hon peppande. Det är lugnt, hon har så många hits själv att en Shoreline inte behövs för att skapa allsång (men lär er den gärna till nästa gång, det vore kul).

På Roskilde inleder hon den andra dagen med en tidig eftermiddagsspelning, vilket skulle kunna leda till att folk har annat för sig, men många söker skydd från den annars ofrånkomliga solen under tältscenen Arena och det blir i princip fullpackat. Maggio studsar runt av glädje från sida till sida och säger “Jag har drömt om detta ända sedan jag var en lerig tonåring. Jag bodde någonstans där borta och var blöt, kall och glad”. Denna solskenshistoria till karriär blommar dock tyvärr inte helt ut på Roskilde, men det är varken Maggios eller bandets fel.

Det krispigt detaljrika soundet från senaste plattan Handen i fickan fast jag bryr mig suddas ut i tältscenens usla akustik och gör så att det som händer på scenen och det som händer i publiken aldrig riktigt smälter samman. Maggio med band kämpar på så gott de kan i motvind och gör om många av arrangemangen, något som tyvärr inte når sin fulla potential när det inte låter som det ska. Låtlistan i sig bjuder inte på några överraskningar, det spelas tyvärr inget av det nya material som hon sagts jobba på, men den senaste plattan var så stark att den fungerar att turnera med som huvudämne än.

Att språket skulle vara ett hinder märks det ingenting av och när Måndagsbarn rivs av, en låt som Maggio beskriver som sin största hit i Danmark, anas det vad som kunde ha varit med denna spelning. Precis som i Sverige är Maggio stjärnmaterial när hon är i Danmark, något som publiken sväljer med hull och hår. Hennes största-hit-tes motbevisas strax därpå när Jag kommer väller ut och att Maggio läckt över gränsen till grannlandet i många år är det ingen tvekan om. Men Roskildespelningen är en större succé med sin inramning i pastell och neon än den är med musiken – allt på grund av ljudet på en scen som drabbar många spelningar på denna festival hårt.