Flamingo
Veronica Maggio
Way Out West, 9/8 – 2019
Publicerad: 10 augusti 2019 av
Andreas Hörmark
”Tror ni att Håkan kommer och gästar?” kan man höra människor i publiken diskutera innan kvällens konsert på Flamingoscenen. Strax därpå drar Veronica Maggios band igång ett kortare syntintro, innan hon själv kommer ut, iklädd rosa päls. Konserten inleds med Kurt Cobain – första singeln från det nya albumet Fiender är tråkigt, som kom i juni. Trots att Kurt Cobain egentligen är ett stycke oklanderlig svensk pop, lyfter det inte riktigt. Som tur är går det bättre för Hädanefter, som med sina sex år på nacken är djupare förankrad i den svenska popsjälen. Sista refrängen bjuder upp till konsertens första halvlyriska allsångstillfälle – och sedan stannar det tyvärr där ett tag. Veronica Maggio & co leverar egentligen precis det de ska, precis det som publiken vill ha. Men kanske är det det som är kvällens svaghet, det som hindrar konserten från att bli den folkfest den verkligen har potentialen att bli: bristen på överraskningar.
Å andra sidan är den typ av hitkavalkad Maggio levererar alldeles utmärkt för en timmes konsert på festival. Man behöver inte vara ett stort Maggio-fan för att känna sig inkluderad, eller för att känna igen alla låtar. Och Maggio ser verkligen genuint tagen ut. Nära till tårarna säger hon: ”Lika mycket som folk ser fram emot sina bröllop såg jag fram emot det här”. Och man tror henne. En stor del av låtarna under konserten är nya. Jag kastar bort mitt liv fungerar utmärkt live, likaså Tillfälligheter. Men det är balladerna som lyser starkast ikväll – den nya Solen har gått ned berör. Under Mitt hjärta blöder passerar två luftballonger över himlen, och den arenastämning som ändå infunnit sig blir påtaglig.
-
Veronica Maggio är lite som alla i publikens coola, unga moster. Hon som du kan snacka om relationer med, och som köper sprit till dig och dina kompisar. Med ena foten kvar i tonårsångesten, texter om avslutade kärlekshistorier, texter om sena kvällar på krogen, om cigaretter – trots att hon själv slutat röka för länge sedan, och med andra foten i vuxenlivet, som mamma, som artist, som skattebetalare, tilltalar hon alla som är, eller har varit unga. Kanske börjar hon dock allt mer röra sig mot den vuxnare sidan av livet – åtminstone privat. Det blir svårare och svårare för den unga publiken att verkligen relatera till en 38-åring som vägrar att sluta sjunga om gymnasiet.
Precis innan Hela huset, berättar Maggio att ”den här är på både ett bra och ett dåligt sätt förknippad med Göteborg. Det finns liksom vissa förväntningar. Men nej. Han är ute och spelar Pokémon nånstans”. Håkan kommer inte. Det gör inte heller något. På slutet får Maggio den draghjälp som hon kanske ändå hade behövt bitvis under konserten av publiken i stället. I megahitten Jag kommer, äger hon scenen helt på egen hand. Synd att den inte kom tidigare.