Festival

Vi hissar och dissar Pitchfork Paris 2018

Publicerad: 7 november 2018 av redaktionen

I helgen var vi på Pitchfork Paris och såg bland annat Blood Orange och The Voidz. Recensionerna av dessa konserter hittar ni här och här. Eftersom vi älskar att tycka till om saker har vi även kortfattat recenserat festivalen som helhet, i det klassiska och inte alls uttjatade formatet ”Hiss och diss” – utan inbördes ordning.
Text: Maja Björsne och Freja Wehrling


Hiss #1: De bra konserterna

Det absolut essentiella på en festival är naturligtvis musiken – felar denna fallerar även helheten. Lyckligtvis är Pitchfork väl medvetna om det här och i Paris levereras pangkonsert på pangkonsert. På eventets första dag skriker John Maus ut sina känslor så som bara han kan, The Voidz är återuppståndna (eller kanske snarare för första gången vid liv) och Mac DeMarco är högst överraskande rockmusikens vita riddare. Den sistnämnda ömsom smeker, ömsom skriker åt publiken och hela konserten omges av en lätt ”we shall overcome”-känsla. Fredagen är inte sämre den: Car Seat Headrest är precis den tonårs(ångest)idol vi vill ha, CHVRCHES spelar radiohits, Blood Orange är helt uppe i sin konst och Kaytranadas beats bildar spontana dansringar i publikhavet. På Pitchfork Paris sista dag överväldigas vi av Snail Mails Pristine, återupplever 2013 med Unknown Mortal Orchestra och blir lätt besvikna när Bon Iver inte spelar Skinny Love (men också mycket glada när Vernon upprepade gånger säger att vi ska ”spread love”, som en äkta kanadensisk hippie). En kavalkad av diverse genrer hinner kort sagt gå förbi oss under de tre dagar vi spenderar i Grand Halle de la Villette och lämnar en mycket angenäm eftersmak.

Diss #1: De dåliga bokningarna

Trots att Frankrike just nu har en mängd intressanta artister är det få av dem som får ta plats på festivalscenen. Bagarre är den enda inhemska bokningen som känns helt aktuell, medan de andra snarare är den franska motsvarigheten till att boka bob hund och Thomas Stenström. Det är förståeligt att de internationella artisterna är festivalens dragplåster, men likväl tråkigt då den lokala känslan uteblir. Varför ska man egentligen besvära sig med att åka till Paris för att se band som ändå går att se på hemmaplan? Vi hade gärna sett Juniore, The Pirouettes, Fishbach, Christine and the Queens och Grand Blanc som alternativ till festivalens mer uppenbara bokningar. Även klubbscenen hade mått bra av ett större utbud artister. Efterfesterna bjuder på renodlade klubbspelningar med fokus enbart på dansmusik. Här kan vi uppskatta Stay Out West som trots sin platsbrist har ett brett utbud av genrer och artister och därmed erbjuder något för alla – även inpå småtimmarna.

  • Hiss #2: Vinet

    Även om alla naturligtvis är på festivaler för musikens skull, tar de olika dryckerna som serveras vanligtvis en prominent plats de med. Pitchfork, som tar seden dit de kommer, har dukat upp med ett svindlande utbud av vin på Parisfestivalen. I diverse smaker och prisklasser kan du dricka Frankrikes röda och vita guld tills du stupar. Fulvinet kostar 4,50 € och därefter går det uppåt vad gäller både klass och kostnad. Himla trevligt!

    Diss #2: Toaletterna

    Ingen festival utan toalettrelaterade klagomål. På Pitchfork Paris är problemet enkelt: toaletterna räcker inte. De är rena, de är fina, de är för få. Trots extratoaletter i form av snyggt mörkgrå bajamajor utanför konserthallen, måste den nödige planera sitt toalettbesök med sadistisk precision för att inte missa en viktig spelning – att man kommer att behöva tillbringa minst 30 minuter i kö är nämligen mer eller mindre garanterat. Har man minsta tillstymmelse till klaustrofobi är dessutom den största av inomhustoaletterna borträknad på grund av köande i trång korridor. Men – inget ont som inte för något gott med sig! Som användare av damtoaletten är det en fröjd att se hur de som har sikte på pissoaren inser att det är kö också dit och därefter går igenom alla fem stadier av sorg: förnekelse (”Ha ha ha kö till pissoaren ha ha, flytta på er!”), ilska (”Inte fan ska det vara kö till pissoaren!”), köpslående (”Ey mannen, kom igen, jag får gå före”), depression (*male tears*) och acceptans (lagom till att det blir deras tur).

    Hiss #3: Den befintliga representationen

    Pitchfork har överraskande väl lyckats integrera queera artister i årets line-up – en viktig punkt då dessa artister tenderar att vara grovt underrepresenterade, eller möjligen bokas som ett nödvändigt HBTQ-vänligt statement från arrangörernas sida. Särskilt överraskande är detta eftersom att festivalen totalt har misslyckats med att boka kvinnor och icke-binära (se nedan). Med flera namn som florerar i HBTQ-spektrat ruckas äntligen de normer som hittills färgat en stor del av mainstream-musiken och förhoppningsvis är detta bara början. Skönt är det också att festivalen undviker pinkwashing och i stället låter artisternas musik tala för sig själv.

    Diss #3: Den obefintliga representationen

    Andel kvinnliga artister: cirka 20 procent. Under torsdagen är New Optimism enda kvinna på scen. Mer behöver inte sägas, egentligen: medan 2018 års upplaga av Pitchfork Paris lyckades boka över förväntan avseende queera artister, misslyckades de grovt med sin könsrepresentation. Att Fever Ray ställde in alla sina höstspelningar och festivalen därmed förlorade sin enda icke-manliga headliner är förstås beklagligt, men det verkligt beklagliga är att det från början bara fanns en enda icke-binär och ingen kvinnlig artist bland toppnamnen – och att man inte ersatte hen med en likvärdig artist efter avhoppet. Att Pitchfork tidigare i år gjorde en ambitiös kartläggning av könsfördelningen bland årets festivalbokningar är lika komiskt som det är tragiskt – även om deras festival i Chicago gjorde betydligt bättre ifrån sig än den i Paris.

  • Hiss #4: Fokusen

    Att befinna sig på festival i världens modemekka är att ständigt överväldigas av en konstant ström av glammiga människor. Vi vet numera exakt hur vi ska klä oss för Way Out West 2019, men trots alla väl uttänkta outfits är det till skillnad från på Way Out West ytterst få personer som går runt på området för att visa upp sig. På Pitchfork Paris sätter både besökare och arrangörer musiken i fokus. Skönt! Vi hittar inte ett enda (okej, vi hittar två) sponsorbås och kan förnöjt konstatera att det går att göra en trendig festival utan att vara en sellout. Tänka sig.

    Diss #4: No re-entry

    En enda gång per dag får man gå in på festivalområdet. En enda! Således är det strikt förbjudet att spilla på sina vita byxor, glömma sin plånbok, vara för fattig för att lägga 10€ på nudlar, behöva springa ut och köpa tamponger eller helt enkelt gå hem och sova mellan Tirzah och Blood Orange. Spridda kring ingången sitter skyltar med den olycksbådande frasen ”No re-entry” och trots att det kanske inte är världens största problem känner man sig lite instängd. Och mjölkad på pengar.

    Hiss #5: Staden

    Fler franska bokningar och utsikt över Eiffeltornet hade förvisso gjort den parisiska känslan mer påtaglig, men att mingla runt bland fransoser och pimpla gott OCH billigt vin räcker ganska långt. Dessutom öppnar festivalområdet först framemot femsnåret, vilket ger utmärkta förutsättningar för att kombinera festivalupplevelsen med lite gammal hederlig sightseeing. Montmartre ligger på ambitiöst promenadavstånd och 19:e arrondissementet, där Grande Halle de la Villette ligger, och är också värt att utforska. För den som inte tycker om att promenera finns en närliggande tunnelbanestation med bra förbindelser och därtill fräsiga elsparkcyklar att hyra – de sistnämnda börjar pipa som bomber om man försöker sparka iväg utan att betala och vi avråder således starkt från sådana upptåg.

    Diss #5: Temperaturen

    Lokalen som Pitchfork Paris huserar i är Grande Halle de la Villette, ett gammalt slakthus beläget i 19:e arrondissementet. Möjligtvis var den ständiga kylan en bra idé när det hängde djurkadaver i byggnaden, men nu är den bara en tragisk påminnelse om att vintern närmar sig och därtill en bidragande faktor till att den peppiga festivalkänslan ofta uteblir. Det är inte särskilt kul att dansa till Kaytranada utan att någonsin bli varm. Här skänker vi även en tanke till alla franska It-personer vars outfits, oavsett hur många likes de genererade på sociala medier, inte kan ha varit särskilt optimala för kylan.

    För den som vill läsa mer om Pitchfork Paris kommer snart ett bildreportage.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2604 [name] => Pitchfork Paris [slug] => pitchfork-paris [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2605 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 18 [filter] => raw ) )