Vi vill ha mer, Prince. Snälla?

Prince, Way Out West
Betyg: Långt uppe i stratosfären.

Det är många förväntansfulla människor som samlats framför Way Out Wests största scen, och med all rätt. Motherfuckin’ Prince är här, och det märks på publiken. Många av de närvarande har förmodligen med på 80-talet och såg Purple Rain på bio, dansade loss till Sign ’O’ the Times’ och hade fula tuperade frisyrer.

Under spelningen funderade jag lite på huruvida jag ska lägga mitt konsertgående på hyllan eller inte. Det finns in en chans att någonting kan toppa det här, förutom möjligtvis ytterligare en Prince-spelning.

Atmosfären är alldeles fantastisk och människor runt omkring mig ser så ofattbart lyckliga ut när de dansar tills fötterna blöder. Jag kunde inte skåda en människa som inte hade ett leende på läpparna som sträckte sig från öra till öra.

Han är ett litet ostoppbart funklokomotiv som bara fortsätter och fortsätter.

Det är ett riktigt funkmaraton och jag förstår nu äntligen vad alla snackat om när det gäller Prince live. Lillkillen är ju helt otröttbar, vilket är imponerande med tanke på att han för några år sedan passerade femtiostrecket.

Höjdpunkterna är för många för att räkna. Allsången under Purple Rain hörs nog långt bortom Hisingen. Danspartyt under If I Was Your Girlfriend då Kanye West eldar på en redan överhettad publik är också värd att nämna.

Jag väntade tio år på detta, och mina förväntningar överträffades med hästlängder. Fy fan, säger jag bara. Var ni inte på plats så bör ni verkligen ställa er i skamvrån. Förmodligen missade ni decenniets spelning, vilket ju är en ganska sorglig tanke. Det går bara nedför härifrån, men vilken topp vi fick uppleva.

Nu ska jag gå och fälla en tår, och drömma mig bort till funkens förlovade land.