Linné

Viagra Boys
Way Out West, 10/8 – 2019

Publicerad: 11 augusti 2019 av Andreas Hörmark

8

Efter ett ganska långt soundcheck kommer Viagra Boys, som i kväll består av hela nio personer, ut på scenen till ett snyggt malplacerat fågelkvitter i högtalarna. De har i år fått uppdraget att, tillsammans med Solange som samtidigt spelar på Azalea, avsluta årets festival. Efter den märkligt dissonanta, inledande Call of the Wild drar de igång den kommande timmens mästerliga rockuppvisning ordentligt med Research Chemicals.

Viagra Boys live är lika mycket gammalt hederligt punksväng som en oväntat meditativ tillställning – meditativt på samma sätt som ett rejv, liksom introvert. Mycket tack vare rytmsektionens krautiga, taktfasta driv, som pumpar konstant under nästan hela spelningen. Inte minst Henrick Höckerts intensivt monotona basgångar, som får vara den grund de två saxofonisterna och de tre herrar som alla agerar alltiallo på den mer elektroniska fronten, går loss på. Saxofonerna pendlar mellan att låta nästan Jan Garbarek-vackra och John Zorn-explosiva, och gifter sig väl med det övriga stöket. Varför inte exakt alla liknande band inkorporerar avantgarde-saxar i sin musik ter sig framför Linné helt obegripligt.

  • Resten av kvällens material kretsar föga förvånande kring debutalbumet Street Worms. Slow Learner och Frogstrap betas av. Och Viagra Boys får festivalens bästa publikrespons, det sjungs och dansas så intensivt att poliser halvvägs in i konserten lite blygsamt rycker in för att lugna ned delar av fansen. Instrumentala Amphetanarchy slår sig skoningslöst fram, som Peter Gunn Theme om Blues Brothers varit seriemördare i stället för rockgubbar.

    Just Like You blir förvånansvärt gripande, om än komisk samtidigt. Det komiska inslaget hos gruppen får inte underskattas. Sports, som man väl kan betrakta som det närmsta en hit gruppen än så länge kommit, bjuder upp till allsång, och riktar kritik mot machokulturen. Något som givetvis kan tyckas bli lite märkligt när bokstavligt talat allt som händer på scenen är sjukt macho. Men det är just det som gör Viagra Boys så intressanta. De är som en samling självmotsägelser, en sammansättning av extremiteter som egentligen inte borde gå att få ihop på ett så snyggt sätt. En spaning som knappast är särskilt ny, med tanke på att gruppens logga just är Taijitu-symbolen med ”V.B” skrivet i sig.

  • Musiken och hela showen uppfattas som noga uttstuderad, ibland nästan regisserad. Det är finslipat utan att de för ens en sekund förlorar den råa energi som ju är hela grundpelaren i musiken. Det estetiska är ganska simpelt, men snyggt. Att se och höra sångaren Sebastian Murphy känns där och då som att se den allra sista riktiga rocksångaren. Han dricker lite öl på scenen – och spottar det över sig. Han dricker lite sprit. Hamrar med sin mikrofon mot koklockan bredvid. Gör några taffliga armhävningar, dansar. Inget spektakulärt, minst sagt. Men det är en perfekt kontrast till det hantverk som pågår i övrigt. Dessutom sjunger han fantastiskt.

    Starkast blir kvällen i den utdragna, dunkande, avslutande Shrimp Shack, som storslaget bara fortsätter och fortsätter. Men bandet verkar inte särskilt berörda. Murphy knatar omkring och röker. Viagra Boys skiter fullständigt i det nya rökförbudet på festivalområdet. Vid ett tillfälle släpper en av saxofonisterna sitt instrument mitt i låten för att i stället tända en cigarett. Det är punk.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1628 [name] => Viagra Boys [slug] => viagra-boys [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1629 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 11 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 545 [filter] => raw ) )