Kanadensiska Women avslutade sin två album långa karriär med ett bråk på scen. Efter nedläggningen spelade flera av medlemmarna i Chad VanGaalens liveband, men efter att ha tröttnat på att spela andra artisters låtar gick två av dem ihop och bildade Viet Cong. Efter en egeninspelad EP betitlad Cassette släpptes i veckan bandet första officiella album, Viet Cong.
I vår intervju med bandet sa gitarristen Scott Munro att Viet Cong bör ses som ett helt nytt band, och inte som en förlängning av Women. Munros åsikt till trots så finns det element i Viet Congs dystopiska ljudbilder som för tankarna till 2008 och Womens första albumsläpp. Den största skillnaden mellan de två grupperna är att solen som fanns i bakgrunden och präglade Women har fått lämna utrymme för mörkret. De dissonanta gitarrslingorna kvarstår, men ljudbilden de läggs ovanpå känns betydligt mörkare och mer ondskefull. De dova trummorna på inledande Newspaper Spoons låter till exempel lika mycket Sauron som de låter Einstürzende Neubauten, vilket inte går hand i hand med Womens lo-fi-bräcklighet. Viet Cong är inte Women, men onekligen en Women-avart.
Trots det ringa låtantalet (albumet innehåller sju spår och klockar in på cirka 35 minuter) är Viet Congs debutalbum ett spretigt album. Det fina popsnickeriet som präglar spår som singeln Continental Shelf samexisterar med mörka texturer och känslan av Viet Cong inte riktigt vet vad de vill infinner sig ofta. Vill de A) skriva treminutare med knorriga gitarrmelodier eller B) utforska mer komplexa dystopiska territorium á la Michael Gira? Viet Congs beslutande organ verkar ha tagit ledigt under låtvalsprocessen.
Att albumet känns som två skilda minialbum gör att helheten inte är helt lätt att ta in. Men faktumet att Viet Cong, trots de spridda idéerna, kan lira knorrig postpunk kvarstår. March of Progress inleds med något som låter som en tolkning av Steve Reichs Different Trains och övergår sedan i mer regelrätt postpunk med ett virvlande gitarrspel. Bunker Buster har även den många olika delar, och när Matt Flegel sjunger i den ordlösa refrängen är Women-kopplingarna som mest påtagliga. Avslutande Death är som en energiurladdning i sig. Flegels febrila postpunksvrål kombineras med dissonanta gitarrslingor och ondskefullt slagverk i vad som känns som en elva minuter lång spiral av elände.
Trots ambivalensen är det en spännande debut av en onekligen spännande grupp musiker. Viet Cong hade kunnat göras om till en solid EP, alternativt drygats ut med ytterligare cirka tre spår. Förhoppningsvis får gruppen chansen att visa vad de går för på fler släpp, och då styra upp valet av låtar att ha med. Viet Congs resa har, till skillnad från Womens, bara börjat.