Viet Cong
Berlin, 11/2 – 2015

När Viet Cong för några veckor sedan släppte sitt debutalbum var det få som inte i samma andetag nämnde Women. Hälften av medlemmarna från det kanadensiska noiserockbandet återfinns idag i Viet Cong, vars musik ofta rör sig inom liknande ljudbilder. Att Womens historia slutade med ett scenslagsmål är bara en av anledningarna till nerven i att se Viet Cong live: Europaturnéns spelning i Berlin är slutsåld, helt i linje med de många hyllningarna av deras album. Den sista låten som spelas i lokalen innan bandet går på scen är Deerhunters Never Stops från 2008 – samma år som Women släppte sin debut – men någon mer nostalgi kring det senaste decennieskiftet blir det inte. Viet Cong tycks i varje intervju behöva poängtera vikten av att betrakta dem som ett nytt band, fastklamrandes vid nutiden.

I vår intervju gick Viet Cong så långt som att mena att inte ens deras kassett från 2013 känns representativ för hur bandet låter. Men i vilket fall inleds Berlinspelningen med Cassettes tre första låtar – till och med Throw It Aways öppnande, avlägsna skrik återfinns i liveformat. Eftersom Cassette generellt hade en extrovert livekänsla över sig är låtarna därifrån lättapplicerade på scen, samtidigt som formatet skapar en naturlig helhet av bandets spretiga diskografi. Lika förberett och genomtänkt som debutalbumet lät, ser bandet ut på scen ikväll: Viet Congs komplexa, föränderliga låtstrukturer och harmonier är nästan lika intressanta att titta på som att lyssna på, där flera låtar får nya och mer livevänliga arrangemang. Den elektroniskt baserade March of Progress inträder ny, lite haltande skepnad baserad på orgel och akustiska trummor, medan Pointless Experience visar en imponerande multitasking mellan gitarrer och syntar.

Stundtals blir det tydligt att även Viet Cong kan lida av sin roll som studioband – särskilt som studioband med dåligt scenljud. Ett fallfärdigt skrymsle i Kreuzberg må ge en bättre inramning än vad både Pustervik eller valfri Debaser hade gjort, men ljudsystemet gör dem absolut inte rättvisa. Antagligen är det därför som spelningen blir mer av en rockspelning än vad man hade förväntat sig: den elva minuter långa Death får sätta punkt för både albumet och kvällen, den här gången mer intensiv än ödslig. Efter att trummor välts omkull och både bas- och gitarrsträngar spelats av tillkännager bandet att ”We can’t play any more, our shit’s broken!”. Att de sedan går av scenen till Lawman, det irländska Girl Bands enorma singel från 2014, bygger bara upp en ännu större tilltro till dagens postpunkscen – även om den nog fortfarande ligger i startgroparna.