På två och ett halvt år har irländska Villagers med Connor O’Brien i spetsen släppt debutalbum, fått hyllade recensioner, delat scen med bland annat Neil Young och Fleet Foxes, blivit nominerade för Mercury Prize och vunnit en Ivor Novello Award för bästa låt 2011. Nu släpper bandet sitt andra album som fått titeln {Awayland}.
Att O’Brien har en unik förmåga för det skrivna ordet är för den som bekantat sig med föregångaren Becoming a Jackal ingen nyhet. Den här gången har han valt att skriva allt utifrån ett nyfött barns perspektiv och funnit inspirationen till texterna ifrån hur det nyfödda barnet uppfattar allt omkring sig. Det ligger nyfikenhet och utforskande och gror genom hela albumet vilket också speglar musiken som O’brien valt att experimentera och gå utanför ramarna med.
Det typiska akustiska singersongwriter-soundet ligger som en grund inbäddat av funkiga och krautrockiga influenser vilket vi tydligt blir bekanta med i låten Passing a Message och det är just blandningen och det experimentiella med {Awayland} som gör det så unikt. O’Brien har experimenterat och blandat pianoackompanjerad stämsång med elektroniska inslag. Mjuka ballader övergår i distade krautinfluerade rytmer och skapar ett alldeles säreget sound utan att det blir svårlyssnat eller överdrivet. Låtarna smyger sig ofta lugnt och harmoniskt fram och utvecklas till något man inte hade kunnat ana från början. Spår nummer fyra, Judgement Call är ett tydligt exempel på det där stegrande, växande. Låten drivs framåt tyngre och hårdare tills det nästan exploderar, vi andas, fortsätter lyssna på textraderna, tempot ökar och når sitt klimax och just där slutar det hastigt, på topp.
Till skillnad från tidigare album har O’Brien, som skriver både text och musik, involverat bandet mer. Han står fortfarande vid rodret men har låtit resterande bandmedlemmar vara med och utveckla vad som mynnar ut till ett album som blivit musikaliskt mäktigare än föregångaren Becoming a Jackal.
Jag har haft väldigt svårt att hitta några enskilda favoriter bland albumets elva låtar. Vid min första lyssning föll jag för Nothing Arrives gripande rader och popiga melodi. Jag blev positivt överraskad av det stämningsfulla titelspåret och albumets första singel The Waves berörde med sitt elektroniska tuggande. Jag måste medge att jag är sugen på tian men håller mig i skinnet och placerar {Awayland} snäppet under, så nära man bara kan komma.