Om du aldrig hört talas om genren ”footwork” är du inte ensam – en musikstil med tillhörande moves som växte fram i Chicago under 90-talet, men som på senare år börjat dyka upp i bredare sammanhang. En kantig (i ordets bästa bemärkelse) dansmusik med högt tempo för snabbt fotarbete, som namnet antyder. Tillsammans med house, UK Garage och techno à la Detroit utgör footwork en av de estetiska grundpelarna på Vince Staples senaste album Big Fish Theory. Inuti de karga ljudlandskapen rör sig Staples mellan bleka sinnesstämningar och hedonism.
Big Fish Theory verkar syfta på teorin om att fiskar bara blir så stora som deras akvarium tillåter, en möjlig referens både till samhällets strukturella rasism och albumets försök att spränga akvariet och vidga hiphopgenrens horisonter. Något så storslaget händer kanske inte på Big Fish Theory, men att skivan har sin helt egen stil går inte att förneka, inte heller att Vince Staples har växt som artist sedan Summertime ’06.
Det är någon slags resa från mörkret till festen, men även under de vildaste feststämningarna vägrar mörkret släppa taget. Efter den deppiga downtempogråten i Alyssa Interlude ökar Love Can Be tempot och bygger upp till en klimaktisk soulkör som med himmelska röster sjunger den nedslående frasen ”love can be so dishearting”. Också i låten Party People samexisterar festen med tomheten – aldrig har någon med så desperat stämma uppmanat till dans, det är som att Staples DJ:ar ett tomt dansgolv strax efter ett mentalt sammanbrott. Ironin kryper i låtens alla skrymslen och vrår. På SAMO hänger den fullt synlig i förgrunden – monotona bastoner och än mer monoton sång.
I det här sammanhanget passar producenten Sophies feberdrömmar av flytande hårdplast perfekt. På albumets absoluta höjdpunkt Yeah Right når samarbetet svindlande höjder, särskilt när Kendrick Lamar gästar spåret med ett par versrader. Basen låter fysisk och rent livsfarlig, att röra materialet den är gjord av skulle utan tvekan vara hälsovådligt. Det är så i största allmänhet på det här albumet – det är i basen det händer. Den som lyssnar i dåliga hörlurar på bussen riskerar att förlora halva musikupplevelsen – utan den skippande, kluckande basen skulle Rain Come Down vara bra mycket tristare. Men så finns det också tyvärr låtar som vare sig basen, beatet eller Vince lyckas göra intressanta. 745 stagnerar efter bara några lyssningar, och Homage känns blasé rakt igenom, dessutom slutar den helt tvärt i tomma luften.
Albumets ljuspunkter utgör lyckligtvis majoriteten av albumet, såsom det sylvassa titelspåret och triumferande BagBak som båda bjuder på albumets bästa flows. På det stora hela är Big Fish Theory en uppfriskande skiva – jämfört med den rådande, lite nostalgiska trenden inom hiphop framstår musiken nästan som kargt kemisk, rena rama science fiction. Vince Staples 2017 låter mer samtida och framåtblickande än alla sina konkurrenter tillsammans, och även om Big Fish Theory inte revolutionerar hiphopen kanske Staples pekat ut en ny stilistisk riktning.