Linné
Vince Staples
Way Out West, 11/8 – 2017
Publicerad: 12 augusti 2017 av
John Jonsén
Ännu vet ingen helt säkert vad Vince Staples menar med begreppet ”The Big Fish Theory”. I intervjuer vägrar han besvara frågan ordentligt, och ger vaga svar som att det är någonting personligt eller att ingen kommer veta förrän han berättar det till någon på egen hand. Alla vi som kommer få leva med den ovissheten får helt enkelt bilda en egen uppfattning, och de flesta verkar enas om att det handlar om oförmågan att växa när våra sociala och kulturella murar avgränsar oss. Det hade gått lika bra att jämföra fenomenet med västkustrapparens historia med Way Out West, när han i förkylt tillstånd spelade på Bananpirens Panama-scen för två år sedan. Redan då förtjänade han ett större utrymme med ett så finessladdat släpp som Summertime ’06, men det är svårt att visa upp all den talang han besitter i festivalens kanske minsta scen.
Denna gången om har Staples tilldelats ett betydligt större akvarium än sist. Men inte ens Linné är egentligen passande nog, när han redan från första sekund spränger sina metaforiska glasväggar och får en chans att visa exakt hur mycket han har vuxit. Alla som bevittnar honom dansa omkring som en silhuett kring den vackert minimalistiska och orangeklädda LED-skärmen märker det – han är en kung. Med BagBak i frontlinjen lyckas han starta en av de mäktigaste festerna som tältscenen någonsin har skådat och tillsammans med sitt Gorillaz-samarbete Ascension förvandlas golvet till en studsmatta för folkmassan medan han själv står och mäktigt kollar ut över publiken som om det vore hans rike. Det är inget annat än svett och extas som ges tillbaka till Staples i detta hat-trick när han spottar ut enorma hooks som om det rann genom hans blod.
-
Precis som under torsdagens Danny Brown-spelning kryllade publiken av moshpits – och vem kan klandra dem? Att vilja dansa så hårt att kroppen spricker är en helt rimlig reaktion när Staples kör Big Time och Señorita, men till större delen av setet agerar folkhavet som en enda enorm knuffsamling. Även under långsammare (och totalt krossande) låtar som Birds & Bees är stämningen euforisk, medan Staples själv gestikulerar vilt och tolkar texten charmigt med händerna. Knappt en enda sekund känns överflödig när han avlöser hit efter hit och klämmer in lite dansmoves lånade av Drake. Som om det ens var möjligt lägger han i en ännu högre växel och levererar en ångvältskombo av Yeah Right, Big Fish och Norf Norf som avslutning. En ocean av exalterade händer dyker upp i luften och bara av att Staples yttrar ordet ”crazy” är det som att publikhavet sätts i brand. Vi lämnas med en repeterad allsång på ”I ain’t never ran from nothin’ but the police” och den börjar säkerligen närma sig decibelrekord för varje gång den skriks av publiken, tills Staples kvickt lämnar scenen i tystnad. Kvar finns ett rus som inte ens kan uppnås av valfri substans eller piller och som mer än gärna hade kunnat fortsätta i all evighet. Det är omöjligt att få nog av honom.