2011 blev Justin Vernon hela världens (och ironiskt nog amerikanska Grammygalans) favoritälskling med Bon Iver, Bon Iver. I slutet av 2012 berättade han att Bon Iver skulle ta en paus: ”And then if I come back to it – if at all – I’ll feel better about it and be renewed or something to do that.” Sedan gick Justin Vernon i pension från att göra bra musik på egen hand, lite som Jay(-)Z gjorde efter att ha stadgat sig med, för att citera Martin Kellermans Rocky, ”den hetaste bruden i gamet”. Justin Vernon har i alla fall sedan dess ägnat sig åt att hänga med sina dudes, och att lite kravlöst sådär skrivit dålig musik med dem, som till exempel Grownass Man av The Shouting Matches, ett album som får en att febrilt leta efter skämskudden och musikaliskt är lika obekvämt som dess horribla vi-är-sköna snubbar-omslag.
Men. Justin Vernons kollaboration med post-rockbandet Collections of Colonies of Bees gick under i princip allas radar när de som Volcano Choir släppte våldsamt underskattade Unmap 2009. Ett album där Vernon istället för att hänga på sig rockabillybluesgitarren hängav sig åt avantgardistiska freakfolk-experiment, i många fall imponerande sådana. Har man hört Unmap inser man plötsligt att steget faktiskt inte var särskilt långt till orättvist kritiserade James Blake-samarbetet Falls Creek Boys Choir.
Efter fyra år och (typ) lika många Kanye West-samarbeten kom Vernon tillbaka till Volcano Choir för andragiven Repave. Under tiden har också Collections of Colonies of Bees (typ) hunnit splittras, även om de alla fortfarande är med i VC. Den tydligaste förändringen är dock den musikaliska. Om Unmap var ett sidoprojekt där Vernon fick utlopp för sin experimentella sida låter Repave nästan exakt som man kan föreställa sig att Bon Ivers eventuella tredjegiv skulle göra, fast sämre. Borta är udda taktarter och minimalistiskt komponerade dronestycken med Vernons röst som enda bärande element. Repave är i stort sett, ja, rock. Hur intetsägande den beskrivningen än är 2013 så är det precis vad Volcano Choir spelar, med blandat resultat.
Tiderays öppnar albumet med en orgel, och den påföljande, försiktigt plockande akustiska gitarren ligger stämningsmässigt inte långt från Perth. Att låtarna flyter in i varandra är också en egenskap som återkommer från Bon Iver, Bon Iver. Med tredjespåret Comrade börjar det dock bli intressant. Här visar COCOB sin roll tydligt för första gången, och Volcano Choir låter enade. Refrängen är ren, ackordstrummande rock, medan de sargade bakgrundsljuden låter som tagna från Sigur Rós. En mäktig kombination. Lika storslagen är Byegone, där Vernon uttrycksfullt accentuerar ett avsked med att ropa ”Set sail!”. Repave gör också tydligt hur Vernons röst utvecklats från hans första tveksamma soloplatta där han sjunger utan falsett, via For Emma där han bara befinner sig uppe bland de ljusa noterna till på Repave, där hans sång är oerhört varierad; registret spänner från Matt Berninger-lågt mummel till en stark, stadig och framför allt sjukligt hög falsett som peakar i Keel, Vernons rent tekniskt bästa sångprestation hittills.
Det är emellertid en del bitar som fattas. Vernons lyrik är inte lika förkrossande som på For Emma och musiken är inte lika affektionerande som på Bon Iver, Bon Iver. Här finns inga textrader som kan mäta sig med poesin i Skinny Love, inte heller någon distad gitarrslinga som höjs på det perfekt rätta stället som i Calgary. Repave ligger precis i ingenmanslandet mellan bra och mediokert. I Justin Vernons värld är det ett lågvattenmärke.