Vulkano består av Cissi Efraimsson och Lisa Pyk Wirström, två av medlemmarna i forna Those Dancing Days. Vilket i det här sammanhanget egentligen är totalt irrelevant eftersom Vulkanos musik inte på något sätt går att länka till Those Dancing Days, förutom när det gäller just medlemmarna. Med Vulkano har de helt lämnat skivbolag och på egen hand spelat in, producerat och släppt albumet. Det märks. Om Those Dancing Days musik kan, enkelt sett, förminskas till dansant kommersiell pop med tydliga skivbolagsdirektiv är Vulkano TDDs trotsigt skrikiga lillasyster.
Efraimsson sa ”Musik blir helt meningslös om det inte är roligt” till PSL och det är något som i min mening genomsyrar hela albumet. Det känns inte genomtänkt. Det följer ingen klar struktur. Texterna är lekfulla, driver nästan med våra generella uppfattningar om ”bra texter”, de verkar handla om ingenting alls när det egentligen är just det som ger dem djup. De vågar leka med musiken och inte följa några regler. Vågar skrika, vågar vila på gränsen till falsksång. Vågar leka. Det är nyckeln.
Det är så explosivt barnsligt på något sätt, som en förvrängd tonårsångest. Det är rå, nästan barnslig post-punk till den största delen, medan Vision Tricks är ett av få spår som är rakt igenom snygg, fulländad modern new wave och Vulkano är en ballad i skrikigt uptempo. ”I’m a vulcano, I’m a vulcano, I’m a vulcano” – om och om igen. Och det är de verkligen. Energin hos Vulkano är det viktigaste, både live och på skiva. Den går inte att missta sig på. Den finns i de experimentella trummorna i Too Young To Die, i synthslingan i Choir of Wolves, basgången i We Ride, i Efraimssons röst som ibland stregras till ett crescendo så starkt att det känns som att hon skriker en rakt i ansiktet.
Vulkano har potential, det går inte att blunda för. Soundet är just nu är hyfsat unikt i den svenska musikscenen, de är uppfriskande och slår en i magen. Men det finns fortfarande några barnsjukdomar kvar då albumet är otroligt ojämnt. De behöver lära sig att balansera mellan popens barnslighet och punkens råa spänning, skapa en jämnare låtkatalog, för att det ska kunna bära ända fram. De sa ”rätt som det är så exploderar vi” till PSL, och det känns väl mest egentligen mest som en tidsfråga, faktiskt.