Trädgården

Warpaint
Garden, 6/6 – 2018

Publicerad: 8 juni 2018 av Freja Wehrling

9

Efter den tämligen bedrövliga spelningen som Cigarettes After Sex stod för går Warpaint upp på scenen utan några högre förväntningar än att överträffa föregående spelning. Nästan genast gör de det, för egentligen krävs det ju ganska lite för att vinna över en festivalpepp publik till sin sida, och med ett enkelt ”hello Gothenburg” lyckas de. När det Los Angeles-baserade bandet sedan tar upp sina instrument och börjar spela en fängslande Heads Up är vi deras spelningen ut.

  • Det känns nästan taskigt att jämföra Warpaint med deras tystare landsmän, men samtidigt är banden liknande och situationen identisk – de hanterar det bara på så ofantligt olika sätt. Med gruppen som vi har framför oss på scenen är festen ett faktum – Theresa Wayman och övriga medlemmar tycks ha svårt att stå still och brister konstant ut i spontandans. Denna sprider sig vidare till publiken och det är nästintill omöjligt att värja sig från Stella Mozgawas briljans vid trumsetet. De fortsätter med Love Is to Die, deras överlägset populäraste låt, självsäkra i att publikhavet kommer att stanna även utan lockningen med en populär encore. Låten tycks dra in över områdets minsta skrymslen och vrån och drar med oss i en bubbla där endast tonerna från högtalarna är vad som räknas. Nu funkar dessutom basen från scenen och alla beståndsdelar i Warpaints musikaliska kollektiv får glänsa, både på eget håll och tillsammans. Här är spelglädjen påtaglig, den både syns och hörs. Det märks att det är kärlek, för varandra och för musik, som får Warpaint att bli den sammansvetsade enhet som gruppen är. När kvartetten drar igång Keep It Healthy flyttas vi till en annan dimension med Emily Kokals svävande sång som tycks göra himlen lite blåare och fötterna lite mindre trötta. Härifrån fortsätter de med Billie Holiday, vars magi växer sig starkare för varje stämma som läggs på under låtens gång.

  • Hos Warpaint är det tydligt att det inte är några Spotifyalgoritmer som lägger vägen för deras musik. Snarare har bandet på senare år gått allt mer in i sig själva och släppt musik som aldrig slutar att förvåna. På den senaste skivan Heads Up fick vi se en annan sida av indierockbandet och de beatdrivna låtarna här passar utmärkt en varm festivaldag. Jenny Lee Lindbergs dansande basgångar och Mozgawas trummor bygger grunden för So Good som återigen omsluter oss i Warpaints bubbla. Efter låten förklarar gruppen att nästa är deras sista, och gör det tydligt att de tycker att speltiden på 40 minuter är lite väl snål. Finalen blir popmonstret New Song och här byter Kokal ut gitarren mot en soundboard. Låten skrevs som en hyllning till spelglädjen och blir ett fantastiskt avslut. Singelns inledande ”…you come along / And wash away the rain / You are the sun” tycks beskriva denna nationaldag till punkt och pricka. När den sista tonen dör ut kan en inte annat än att hålla med om att speltiden minst skulle ha varit den dubbla.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2716 [name] => Garden [slug] => garden [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2717 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 5 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1332 [name] => Warpaint [slug] => warpaint [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1333 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 7 [filter] => raw ) )