Jag drömmer sällan. Jag sover, det är tomt, jag vaknar. Om jag drömmer brukar det inte resultera i spektakulära efterhandskänslor. Jag vet få saker jag tycker är så ointressanta som när människor berättar om vad de nyligen har drömt. Men det är ju en ganska utbredd syssla, det där, att beskriva sina sovfantasier för närstående i tron om att man pratar med Professor Trelawney. Det gäller även dagens popmusik i hög grad. Självlärda filosofer går utanför dörren, ser löv fladdra runt och förstår en uppenbarelse senare att de fått i uppgift från någon där uppe att filtrera bort det fula, behålla det vackra – skapa en utflykt. Lite reverb på det så är vi klara.
Ursäkta cynismen. I min text om Youth Lagoons Wondrous Bughouse skrev jag trots allt om hur vackert artisten rörde sig friktionsfritt mellan fiktion och verklighet, hur omistlig den utomvärldsliga plats han målade upp var. Washed Out har den här gången försökt sig på något liknande (titel på introt: Entrance) och jag är övertygad om att jag hade sett fullängdaren ur ett annat perspektiv om han inte hade talat så oerhört mycket om det i varje mediautrymme som tilldelats honom på sistone. En stor skillnad mellan Trevor Powers och Ernest Greene är att den förstnämnda med sitt projekt snarare utforskar mänsklighetens mörkare sidor genom vårt avslut, döden. Greene använder Washed Out som ett betydligt mer lättsamt utlopp. Han sjunger om simpla saker som att solen lyser, han döper sin förstasingel till It All Feels Right, han driver sin musik slött framåt och han fortsätter att lägga eko på sin sång för att förstärka den berusande atmosfären.
Nej, Paracosm bryter ingen ny mark. Snarare mindre än vanligt, trots att den skrivits upp som ett slags analogt uppvaknande, en lightversion av Random Access Memories-marknadsföringen. Greene har tagit Washed Out i en helt ny riktning – de stelt programmerade trummorna har slopats för ett instrumentnörderi som bland annat inkluderar mängder av keyboardljud – och det har i slutändan lett till en varmare upplevelse. En flummig plats där valutan heter groove. En mer teknisk uppvisning som naturligt också avslöjar en brist Greene har: han är knappast en fullfjädrad sångare och med större ambitioner i musiken blir den svagheten tydligare.
På Paracosm finns heller inga ögonblick som når upp till de bländande synthslingorna som präglade singlarna Amor Fati och Feel It All Around. Däremot har den känslomässiga laddningen i Within and Withouts avslutningsspår A Dedication fått en vän i All Over Now. Båda låtarna handlar om avslut, om någonting som är över. I det här fallet är det steget ut ur den dröm som resten av albumet befinner sig i. Ernest Greene har gjort en skiva om livets vardagliga ljusglimtar men frågan är om han inte ofta är bäst när en strimma av melankoli lyser igenom.
Men även om det här visionskonceptet inte är världens mest upphetsande grej när platsen som målas upp är lika komplex som Tom & Jerrys universum är flera av spåren byggda på oemotståndlig solenergi. Crescendot som sveper in i Falling Backs refräng och ger den en extra skjuts resulterar i ett potpurri av olika ljud och är det mest lyckade exemplet på den analoga satsningen. Paracosm är sex och en halv minut lång men hade gärna fått pågå i evigheter.
Washed Out har hittat en ny plats. Ironiskt nog är det hans psykedeliska dröm som hittills låtit minst avskärmad från den övriga musikhistorien. Det är på flera sätt hans mest välgjorda verk – men också hans minst egna.