Washed Out
Strand, 8/10-13

Ett manodepressivt beat slungas runt fem-sex minuter innan konserten är tänkt att inledas. Extremt mörkt, precis som lokalen, vilket blir en tydlig kontrast till den musik Washed Out representerar. Man känner nästan hur det där beatet äter lite av en. Innan Ernest Greene kommer ut på scen har Amateur Best värmt upp lokalen, men det missar jag helt i kampen om en öl bland alla törstiga besökare. Han lyckas dock med sitt mål, för precis när konserten ska inledas efter en entré till Aphex Twins nästan bortglömda pärla Xtal når termometern den övre skalan.

Det är helt absurt att se den enorma uppslutningen, Stockholm har tidigare under hösten visat sig vara väldigt svårflörtade när det kommer till vardagskonserter, vilket artister som Smith Westerns, Small Black och Delorean haft oturen att känna av. Delorean har förvisso haft det värre än så, nyligen kidnappades de i Mexico City, så glesa konserter kanske inte är det värsta som kan hända artister numera. Vågfrämjaren Washed Out har trots två album i ryggen och mindre utgivningar sällan blivit en angelägenhet för den svenska publiken – jag minns knappt spelningen på Hultsfred för två somrar sedan – men det märks att det här är ett efterlängtat möte, både för den svenska publiken och för Ernest Greene.

I samma veva som It All Feels Right inleder konserten slukar jag ölen som om jag var i behov av vatten mitt i Sahara. Med gitarren i högsta hugg finns vykortsstränder enbart i horisonten även om den subtropiska hettan är extremt påtaglig. Det går ett lätt jubel genom publiken när svallvågor från briljanta EP:n Life of Leisure rivs av i inledningen. Den samplebaserade ljudbilden är inte lika kornig och spröd som när det begav sig 2009, men mycket har hänt sedan Ernest doppade fötterna i klarblåa oceaner; han har exempelvis gift sig och blivit med band. Även om Ernest Greene fortfarande mer eller mindre kallar sig producent och är den självklara hjärnan har han med Paracosm och Within and Without tagit det stora klivet från laptop till fullskaligt band, något som färgar av sig klart på ljudbilden, precis som senaste albumets inramningar. Paracosm bygger på idén om dagdrömmar och verklighetsflykt som Ernest bygger upp genom ett mer fylligt och organiskt ljud där lager på lager blir viktigare än urtvättade ljudbilder som tidigare präglade hans tillvaro. New Theory och Belong förpackas, precis som merparten av kvällens låtar i samma anda som senaste given. You and I blir det tydligaste spåret av den baleariska popmusiken som Washed Out representerar, hur låten växer och växer får oss att sugas in i en helt ny värld, långt från den här klibbiga verkligheten där vi för stunden befinner oss.

I Feel It All Around gungas det flitigt, framförallt i publiken. Det blir lite av en tidsresa, den där känslan som präglade 2009 hälsar återigen på. Livet känns oproblematiskt när man sluter ögonen och ger Ernest all sin uppmärksamhet. För det är precis vad den här konserten är, en enda stor dröm – och allt jag vill är att fortsätta drömma.