Jag är en riktig sucker för ledsna, akustiska låtar. Ni vet, den sortens låtar som skulle kunna vara soundtrack till en scen i en tonårsfilm där huvudkaraktären tänker tillbaka på någon de saknar och gärna går längs en lövfylld väg i regnet. Sea Wolfs Leaves in the River och Death Cab for Cuties A Lack of Color är två perfekta exempel på det, men det priset tar Waxahatchee för Swan Dive. Det är helt klart en låt som hade spelats i samtliga scener i Juno, om den bara hade kommit 2007 istället för 2013. Men Waxahatchee är trots detta långt ifrån ett band som bara sysslar med tonårsångest.
Katie Crutchfield, upphovspersonen bakom bandet, visar enorm musikalisk mognad på Ivy Tripp. Istället för att kretsa runt melankolik och akustiska låtar, finns det en stor blandning mellan punk och indie med stor experimentationsvilja – i stil med Violent Femmes eller mer samtida Courtney Barnett. Det finns fortfarande kvar vissa lo-fi-vibbar från debuten American Weekend, men det är främst en fortsättning på Cerulean Salt, där hon försökt kombinera genrer utan några grövre problem. Den svaga punkten var då att energin som fanns inte fick något ordentligt utlopp, men ändå fanns där i bakgrunden. Om det däremot är något som till exempel Under a Rock och Poison ifrån detta alster har så är det just energi. Här tas ingen skit, speciellt inte under rader som ”now you’re someone else’s mess tonight”. Det är ett konstant flöde av ärlig lyrik, som ibland får till rena fullträffar.
Innan Ivy Tripp har inte trummor eller percussion varit särskilt närvarande, men har nu fått in en ordentlig fot i majoriteten av skivans låtar. La Loose är baserad kring ett komp från en trummaskin som får låten att bli dansvänlig, vilket inte brukar vara ett adjektiv som beskriver bandet på något sätt. Det är en sida av bandet som inte frammanat sig förrän nu, men som väldigt gärna får stanna. Trummorna gör ett stabilt jobb under skivan, men sviker under skivans andra hälft. Opassande, hackiga trumkomp dyker upp under Grey Hair samt att Less Than har flera lager trummor i outrot som ska simulera något sorts kaos, men som mer låter som bakgrundsmusik till ögonblicken precis innan en ska kräkas. Utöver det så bidrar ändå trummorna till den energiska känslan som skivan försöker förmedla.
Trots att Waxahatchee nu lämnat singer-songwriterdomänen och börjat fokusera mer på att låta som ett helt band, så finns det mycket att njuta av ändå – om inte till och med ännu mer än innan. Det kanske inte finns någon låt som kryllar av lika mycket utsökt tonårsångest som Swan Dive, men det går ju inte heller att skriva soundtrack till Juno hur länge som helst.