Festival

Krönika: Way Out West

Publicerad: 10 augusti 2010 av Magnus Olsson

Att Way out West även i år har bokat bra är det väl ingen större tvekan om. Ändå växer missnöjet hos vissa i takt med att de Pitchforkgodkända akterna bokats en efter en. En grupp människor har börjat muttra om att Luger i viss mån är enkelspåriga jämfört med tidigare år. Och visst, tittar man på det ur den synvinkeln finns det en hel del att ta upp.

Surfer Blood, Bear in Heaven, Cymbals Eat Guitars, Harlem, jj, Local Natives och Wild Nothing är alla exempel på band som under året dragit mycket stor nytta av gillandet från Chicagojätten under året som gått. Real Estate – bandet med ett närmast stereotypiskt ”Pitchforksound” – blev tvungna att i förtid ställa in sitt framträdande i Slottskogen. Lägg därtill akter som Caribou, LCD Soundsystem, The Tallest Man on Earth, Panda Bear och The National – musiker som kanske inte i huvudsak har sajten att tacka för sin uppmärksamhet men som ändå fått stort publicitetsutrymme – och du har ett Way out West 2010 som lika gärna skulle kunna ha varit Pitchforks egenkomponerade festival.

Är det här ett problem då? Ja, tittar man in på festivalens egna forum, förmodligen Sveriges mest kräsna och mest analyserande musikmötesplats, är inte tongångarna bara positiva. Att ledningen ofta hämtar inspiration från vad musiktyckare på nätet tycker ger festivalen en nackdel, enligt vissa. Startfältet kan uppfattas som jämntjockt i sin strävan efter att plocka upp de senaste stjärnskotten på den alternativa musikscenens himmel.

Pitchfork har fått en stämpel över sig att vara hipsterns musikmecka, dit personer söker sig som egentligen inte letar efter djup, utan som bara vill veta vilken obskyrrockartisten som man ”ska” lyssna på för tillfället. Som Matilde Sköld beskrev det i DN i sin uppmärksammade artikel för ett par veckor sedan: ”…” det ligger i hipsterns natur att hela tiden anamma det nya och släppa taget om det gamla i ett ständigt flöde.

Kort sagt verkar vissa kritiker nu mena att Way out West har förvandlats till den stereotypa hipstern i festivalformat. En person, och ett bokningsföretag, som tittar på datum innan kvalitetsgranskningen görs, något som förstås inte är något att eftersträva i sin musikkonsumtion.
Problematiken i denna bedömning av Pitchfork och dess anhängare – och därigenom indirekt av Way Out West – är istället att det är ett generaliserande utan dess like. Att band blir inkapabla att göra bra musik så fort de erhåller ett betyg över 8.0 är förstås hjärninkompetens utan dess like. Cymbals Eat Guitars och Wild Nothing är utmärkta exempel på band som förmodligen kommer att bjuda Stay Out West-programmet på spelningar som genererar spasmiska rysningar. Att Luger dessutom skulle boka band endast på grund av en ”Best New Music”-tagg kan man nog ställa sig ytterst tveksam till. Att man istället hämtat rejäla inspirationshögar från sidan känns uppenbart, men en festival som inte tittar på kvalitet, och därigenom kanske inte läser musikanalyser lika frekvent, går lätt över i ett så kallat Arvikatragglande, där akter som Takida och The Sounds petar undan Robyn från den största scenen.

Det stora problemet för Way Out West 2010 är istället att tredagarspartyt har på tok för lite oljud. Var är My Bloody Valentine-rundgången? Varför har ingen dödsshoegaze i stil med A Place To Bury Strangers bokats? Man kan invända att man har knytit till sig både Iggy & The Stooges, Trash Talk och nämnda Cymbals Eat Guitars men för det första är det likväl för små doser och för det andra är inte de två första riktigt det jag eftersträvar (även om det är finfina bokningar). Tidigare har det funnits nedmalande shoegaze och det har funnits monotona gitarrattacker som klockar in på både sex och sju minter. Det har existerat en noisescen i betydligt större grad än det gör i år. Istället är Way Out West 2010 en utmärkt festival på ytan men som när man gräver lite är relativt urholkad på kraft. I år kan jag inte gå på klubb och vara beredd att få ett psykiskt avslaget näsben. Upplevelser där gitarrmattorna sluter sig kring en, sätter åskådaren i trans, där en crowdsurffest á la No Age 2008 slutar i att man kan ta på transpirationen, de verkar inte ha samma existensberättigande när årets augusti når sin mitt.

Nästa år vill jag ha blackmetalshoegaze i stil med Alcest. Postrockbetong av Mogwai, Godspeed You! Black Emperor eller The Evpatoria Report. Multialternativ rock från Oceansize eller Kayo Dot. Jag önskar mig Swans eller en återträff med Deerhunter. Det är så mycket jag vill men så lite jag räknar med att få. Göteborgsfestivalen har en kurva som rör sig mer och mer mot pophållet jämfört med de mer alternativa rockgenrerna. Jag tror personligen att det beror på det ökade inflytandet från Pitchfork, som i största grad fokuserar på pop (i många olika skepnader).

Missförstå mig inte. Jag älskar Way Out West och vad dessa fantastiska dagarna gör för oss musikintresserade. Jag önskar bara att Luger inte vänder tyngden ryggen än mer. De är det bästa vi haft i Festivalsverige under de senaste åren vad gäller gitarrdriven alternativmusik och jag ser gärna att det fortsätter att vara så.

Nästa år hoppas jag på minst sju band som hatar sin publik och inte säger tack en enda gång. Eller, ännu hellre, låter så.

Krönika av David.