Bland sprakande gitarrer, dånande trummor och bräcklig sång gömmer sig Weaves. Deras debutalbum är som en omgång pantgömme – ibland jagar du dem, ibland jagar de dig och ibland gömmer ni er från omvärlden tillsammans.
På Weaves ryms det mesta. I omgångar kan albumet kännes överbelastat med ljud, men till skillnad från många av sina likar i garagerock förstår sig Weaves på konsten att balansera de olika elementen. I Candy finns likheter med Ty Segall, speciellt från hans senaste album, men Weaves faller aldrig ner i den där gropen av oljud såsom Segall då och då gör. Candy rör sig på gränsen till kakafoni och kanske till och med överskrider den vid vissa tillfällen, men gruppen ger dig också en chans att återhämta dig från varje varv av galenskap. Dessutom är skivan inte fullständigt belamrad med sådana låtar, utan det finns mjukare alster som väger upp mot de tyngre. Eagle är ett bra exempel på hur Weaves lyckas blanda sitt stökiga sound och få det låta bra i en lugnare låt. Det gnisslar till lite ibland, men i sann demokratisk anda får varje del av musiken lika mycket utrymme att knaka till. Varken Jasmyn Burkes uttänjda röst eller Morgan Waters spruckna gitarrsolo tar över, utan tillsammans bildar de en helhet där de i sina brister täcker över varandra.
I skivans solklart största hit, Coo Coo, finner vi återigen denna kamratskap bland det skeva – något som refrängen förstärker med sitt ”You’re so coo coo, I’m so coo coo / you’re so crazy”. Det ligger något ytterst befriande i denna lekfulla nonchalans gentemot perfektion. I ett samhälle där allt ska vara totalt felfritt, ditt umgänge, dina kläder och din musik, blir Weaves ett uppfriskande knaster bland de andra så krispigt producerade beatsen.
Den medryckande Shithole är trots namnet en av albumets pärlor. Med låten utnyttjar Weaves sin dynamik till fullo och skapar en nationalsång för alla som V E R K L I G E N vill försvinna iväg från sin sketna hemstad. Basen går varm och är grunden för tonårsrevolten i låten, medan sången och gitarren arbetar i symbios för att förstärka känslan av livskris ytterligare. Shithole står ut som den enda riktiga rocklåten på plattan och behövs där för att ordentligt göra Weaves till ett band med variation. Mångfald är något som alldeles genomsyrar kanadensarnas debutalbum. Det är aldrig något som saknas och sällan något det finns för mycket av på Weaves. I stället balanserar albumet, trots det brötiga oljudsmonster det är, på en smal tråd av finess.