Innan Romeo hittar sin Juliet i Shakespeares klassiska verk är han desperat, obesvarat förälskad i en stum karaktär vid namn Rosaline. Rosaline bryter ner honom till småbitar men förbereder honom på samma sätt inför Den Äkta Kärleken med Juliet. Hon är på många sätt en språngbräda – för historien att börja och för Romeo att hitta det han letat efter hela tiden. Hon är den stora kärleken innan den största kärleken.
Wets debutalbum Don’t You behandlar just det temat, förvirringen i kärlek och osäkerheten som omger den. Kelly Zutrau positionerar sig själv som Rosaline i den bemärkelsen att hon är övertygad om att den kärlek hennes objekt känner för henne kommer att passera och förflyttas över till den Äkta Kärleken som kommer efter henne själv. I You’re the Best låter det ”When you hold me / Are you thinking Rosaline / Or is she in me”, i inledningsspåret All the Ways sjunger hon ”I don’t believe you when / You tell me that you love me most and tell me I’m the only one”, i Deadwater att ”When you left / You left for a reason”. Hon är aldrig mitten i universum, aldrig huvudpersonen, aldrig Juliet.
Zutraus osäkerhet är i perfekt sällskap med den tryckande musiken som ackompanjerar hennes texter. Det är R&B i tydligt 90-talsformat med moderna influenser av electro och klassiska popmelodier, otroligt strategiskt utplacerade elektroniska trummor och lätta gitarrslingor över ett evigt lommande beat. De följer en uppsjö av artister som låtit den nostalgiska längtan efter 90-talets glansdagar införlivas i modern musik, så som How to Dress Well, Solange och Jessie Ware för att bara nämna ett par. I Move Me är det som att Destiny’s Childs Say My Name legat i bakhuvudet när låten skrivits. Wets största förtjänst är deras autencitet och just den humorn deras arbete har (deras hemsida heter kanyewet till exempel, eller bara konnotationerna deras bandnamn för med sig och hur medvetna de är om det). De har fötterna på jorden och erkänner att de har mycket kvar att lära sig samtidigt som de levererar ett otroligt välproducerat, vackert och självmedvetet debutalbum.
Trots det är det största problemet med Don’t You att det allt för ofta bygger på musikaliska klichéer – autotune på någon mening här och var, ett ”baby” som utfyllnadsord, nödrim och framtvingade metaforer. Något andrum lämnas inte mellan låtarna, de smälter in i varandra och trots att det gör albumet vad det är mest av allt, trivsamt, missgynnar det samtidigt också albumets helhetsuppfattning. Wet försöker för hårt, för snabbt, och fastän albumet konstant höjer sig upp och ner i BPM under merparten av albumet behövs det fler nyanser i musiken. Framför allt i Zutraus röst, den är stundtals tom och slö, försöker för mycket och för lite på samma gång för att skilja sig tillräckligt från artister med samma inriktning.
Samtidigt är det ett fantastiskt lätt album, med vackra ekon och reverb, träffande låtskrivande och fina passager – och mest av allt hoppas jag att hon slipper känna av essensen av Rosaline i sig tills nästa album. För Don’t You bjuder på många nybörjarmisstag, men visar också tillräckligt många kvaliteter för att vi ska våga hoppas på en lång och vacker karriär.