Pavilion

Weyes Blood
Roskilde, 5/7 – 2019

Publicerad: 6 juli 2019 av Rikard Berg

7

2019 har varit Weyes Bloods år. Det nya albumet Titanic Rising är sällsynt hyllat och vida älskat. Å ena sidan har uppmärksamheten varit lite oväntad, med tanke på att det är svulstig retropop som på många sätt går i samma spår som hennes tidigare, ganska undanskymda släpp. Å andra sidan är den helt och hållet förståelig – albumet är ju så otroligt bra. Här ryms tidlöshet och tyngdlöshet och melodier som svämmar över av både kärlek och vemod.

Men albumets briljans är inte helt lätt att översätta till liveformat. Mycket ligger i den Foxygen-styrda produktionen, där balansen är perfekt mellan katedrala syntar och sentimentala stråkar. Det här blir särskilt tydligt i början av Roskildekonserten, där Weyes Blood har svårt att hitta rätt nivå. A Lot’s Gonna Change är lite för blygsam, Everyday lite för snabb. Men strax blåser ändå de flesta bekymmer förbi – Natalie Mering sjunger så överväldigande starkt att detaljer spelar mindre roll. Det finns alltid en evighet i hennes röst.

Vid spelningens mittpunkt – den enorma Movies – har Weyes Blood vuxit sig så stor att hon känns som att hon vore himlen över oss. Hon är i sin egen värld, där hon sjunger med total inlevelse men alltid med någon distans. “The meaning of life doesn’t seem to shine like that screen” orerar hon om att fly in i filmkonstens värld, in i andras drömmar. Delvis är det vackert hur frånvarande hon är vid just de raderna, men också lite frustrerande när vi hamnar på avstånd.

I andra stunder är hon mer närvarande. En enastående cover på The Beach Boys God Only Knows ger både rättvisa åt originalet, vilket är lättare sagt än gjort, och får den att kännas som hennes egen. Covern är den enda stora smällen som sker under konserten, som annars bygger på att upprätthålla ett jämnt lugn, där varje låt i stället får innehålla små explosioner. Ibland ligger det i orden, där refrängen till Something to Believe lyfter som en liten raket – eller i allt runt omkring, som när en lätt och luftig hockeyorgel tar plats under Mirror Forever.

Återhållsamheten blir ändå i slutändan Weyes Bloods styrka, till ingens förvåning. Det är i det lågmälda som känslan skiner igenom som mest. “Passion is the only thing / passion must mean everything!” utropar hon i avslutande Do You Need My Love, och ringar in exakt vad som gör henne så bra. Konsertens svagheter tynar bort, när glöden betyder allt.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 295 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1872 [name] => Weyes Blood [slug] => weyes-blood [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1873 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 6 [filter] => raw ) )