Whirr – nästa års innovatörer

I dag släppte skivbolagsprodukten The Fooo sitt debutalbum. Kvartettens första gig var som förband åt Justin Bieber och är förmodligen den mest skräddarsydda sammansättningen sedan vattenmolekylen. Det svenska pojkbandet lägger, precis som man bör om man är ett pojkband nu för tiden, dessutom ner mycket tid på sociala medier, en filosofi som tidigare i år gav dem priset Årets innovatör på Grammisgalan. ”The Fooo är inte upphöjda idoler som är omöjliga att nå, de gör fansen delaktiga i deras karriär”, löd en del av motiveringen. I sina låtar sjunger de om att Twittra, på Instagram får de 10 000 likes när de stoppar ned sitt album i byxorna (”Ja, jag är avundsjuk på ett par cd-skivor…”) och på Facebook hashtaggar de så mycket att jag börjar misstänka att vi närmar oss ett nytt skriftspråk.

”Fansen betyder allt”, säger The Fooo. Allt är väldigt glatt. Alla blir nöjda. Alla involverade får ut något positivt av det.

Men det finns andra sätt att göra karriär på med stark draghjälp från plattformar där man möter sina fans. Whirr är ett shoegazeband från San Francisco och bildades 2010 av den dåvarande Deafheaven-gitarristen Nick Bassett. Sedan dess har de släppt ett debutalbum och flera mindre utgivningar, nu senast den utmärkta EP:n Around från förra året. Deras reverbdränkta musik är bra nog att stå på egna ben men till skillnad från vad fördomen säger står de inte bara tysta och tittar ned på sina fötter.

För även om Whirrs musik låter som ett regntungt moln snarare än ett åskoväder beskriver de sig själva som ”buncha punk motherfuckers” och lever likt de mest hängivna internettrollen upp till det varje dag de sätter sig framför datorn. De har på olika, ofta rätt tidskrävande, vis attackerat både Youtube-recensenten The Needle Drop och Pitchfork-recensenten Ian Cohen efter att journalisterna inte varit helt nöjda med deras verk. Det gäller inte ens bara Whirrs eget material: vid kritik av medlemmarnas sidoprojekt Nothing och Death of Lovers har bandet snabbt bemött det med allt ifrån misogyna och personliga till påhittiga och underliga kommentarer. Utöver det bråkar de dagligen med de fans som tycker illa om deras metoder, vilket sammantaget lett till att Tumblrn Whirr Hates Pitchfork skapats.

http://youtu.be/AQznWILpg7A

Nyligen tyckte ett fan att bandet marknadsfört Nothings kommande fullängdare för mycket, varpå någon i Whirr går in på hans FB-konto, söker upp att hans morförälder har gått bort och postar kommentaren: ”Lol cool tough mirror selfie dog. PS I’m glad your grandfather died.” Attityden har lett till en spiral där fler och fler vänt sig mot bandet, varpå bandet svarat med samma mynt. Men samtidigt som många gamla anhängare lämnar skeppet resulterar den ökade uppmärksamheten i att desto fler hoppar på. Whirrs marknadsföringsstrategi går att jämföra med hur George tänker i Seinfeld-episoden The Opposite – de gör tvärtemot vad de flesta instinktivt skulle gjort inför en stor skara människor. Och precis som i avsnittet fungerar det.

”Light shines in through the window / I think we should close all the blinds / I feel safer in shadows”, lyder texten på spåret Drain från Whirrs senaste EP. The Fooos senaste singel kickstartar med versen ”Crack that shit / Turn it up / Come and dance with me / Oooh ohoh”. The Fooo är nyfikna, deras liv har knappt börjat; det är klart att de vill dansa och höja basen och det är klart att deras internetavtryck reflekterar den lekfullheten. Whirr å andra sidan – har man knappt lust att gå ur sängen på morgonen kan jag till en viss punkt förstå att även det avspeglar sig på hur man för sig i mediala sammanhang. Så släpar man sig ändå upp till slut. ”Fansen betyder ingenting”, tänker man, får iväg en ”Your last name is a fruit so you’re a dumb ass”-kommentar och käkar lite frukost. Whirr – nästa års innovatörer, åtminstone i deras egna huvuden.