Under 2008 och 2009 släppte White Lies lös efterlängtade post-punk-referenser. Albumet To Lose My Life … sparkade inte bara in en dörr som stått igenmurad sedan Turn Out the Bright Lights, det blev också öppningen för en mer kommersialiserad form av annars mörk och cynisk gitarronani. Jag minns hur jag åt ur händerna på Harry McVeigh, köpte Fred Perry-pikéer och slogs för mitt liv under en spelning i östra London hösten 2009. Året därpå spydde jag. Ritual sparkade precis ner allt jag trott på, och irriterade Interpol-fantaster hade mer rätt än någonsin ”White Lies är ett radiovänligt Interpol och vem vill egentligen ha det?” Det värsta var inte de negativa parallellerna till Interpol, det var ett tydligt tecken på en identitetskris. Kanske var inte Harrys vardag så mörk och svår som den bild han så gärna vill förmedla, inte minst med det Shining-inspirerade omslaget. Jack Nicholson hade antagligen börjat drömma mardrömmar.
Bandets tredje giv rör sig från Echo & The Bunnymen in i ett elektroniskt sidospår. Snabba synthslingor varvas med vad som ska föreställa post-punk anno 2013. Till viss del funkar det, men ibland blir man trots allt en billig kopia av sig själva. Men den här gången finns det trots allt en röd tråd, förutom anspelningar på en melankolisk aura hittar vi bandets tydliga driv. För oavsett om det är synthslingorna eller Harrys mörka framtoning som omfamnar oss finns det intensivvitet och glöd, något som var ett enda stort svart hål på senaste Ritual.
Låtar om hopplöshet och ångest behöver inte vara en stillsam och smärtsam historia och det är lite det som White Lies åter sätter på kartan. Men framförallt känns det som att White Lies hittat en plattform där de får vara ett band med ena foten hos popkids och andra i ett kommersiellt träsk på jakten efter listettor.