De flesta människor med ett levande musikintresse har nog låtit White Lies förfalla i glömska vid det här laget. De tillhör nu de levande dödas musikintresse, de tillhandahåller musik som uppfyller vissa kriterier, de lever som föremål för en sorts musikalisk fetisch för oss som är omättliga på storslagen popmusik fotad av Anton Corbijn. Så det är inte utan en känsla av skam och förnedring som Five börjar spela.
Men lika säkert som att White Lies spelar sin svartmålade arenarock för pappor på Berns en gång om året är att de skriver en och annan oemotståndlig låt, och denna gång är skörden rikare än vanligt. Det är svårt att inte fångas av Tokyo och dess skamlösa Duran Duran-refräng. Tonartshöjningarna på Time to Give är snygga, Finish Line är utsökt, Jo? är en perfekt avvägning mellan hårda riff och snygga gitarrslingor – bandet har hittat en balans efter alla dessa år, en balans mellan fläsket och tråket. Låtarna håller sig inom rimliga gränser, både vad gäller tid och arrangemang. De största missarna här är Fire and Wings, en avslöjande titel för en pretentiös ballad med politiska undertoner, samt Denial vars refräng för tankarna till Green Days sämre stunder. Det är ändå milda baksidor jämfört med bandets svåra år sedan debutalbumet.
White Lies kom sent till 00-talets Unknown Pleasures-temafest där olika indieband filade på de fetaste basgångarna, deppigaste texterna och mest barytona sånginsatserna. Själva hävdar de att de inte ens gillar Joy Division, vilket nog stämmer – förutom den djupa sångrösten och det morbida anslaget är White Lies egentligen mer besläktade med U2 (vilket inte ska missförstås som kritik). De är New Years Day snarare än She’s Lost Control.
Någonting med debuten To Lose My Life var omöjligt att värja sig mot. Death, titelspåret och Farewell to the Fairground var överdrivet melodramatiska men ändå örongodis för en publik som törstade efter musik med samma känslomässiga katarsis som The Cure. Lyckan blev tyvärr kort och redan på nästa skiva gick allt åt skogen. På löjligt majestätiska Ritual var låtarna så dränkta i änglakörssyntar, stråkar och dundrande pukor att skivan liknade ett soundtrack till världsalltets återlösning och himmelrikets inträde på jorden, en kostym som är svår för vilket band som helst att fylla. BIG TV hade starkare låtar men samma problem, att den förmätet episka musiken långsamt blev till monotona ljudväggar av överproducerad gitarr/syntgröt med ungefär lika mycket karaktär som en heltäckningsmatta. När bandet äntligen flyttade filen angelchorus.synthpatch till papperskorgen och släppte skivan Friends år 2016 så framstod de i stället som visionslösa och stagnerade.
Är då Five särskilt uppseendeväckande i jämförelse? Nej, men kanske tillräcklig för att White Lies får komma tillbaka till Berns också 2020. Det är bandets starkaste album sedan debuten, men räcker knappast för att vinna nya fans eller få tidigare skeptiker att höja på ögonbrynen. White Lies identitet är fortfarande som en diffus skugga av deras idoler. Det finns ingen skam i att ha Tokyo eller Jo? på repeat i hörlurarna, så länge vi inte bedrar oss själva. Musik anno 2019 förtjänar bättre än 80-talet ompaketerat igen och igen på ett förföriskt sätt.