Berns
White Lies
Stockholm, 26/2 – 2019
Publicerad: 27 februari 2019 av
Jesper Ramkloo
Man kan säga vad man vill om White Lies relevans såhär tio år efter debuten, men det går onekligen inte att förneka att bandet är inne i något av en formtopp just nu. Inte bara fyller redan nämnda debutalbum tio år i år, de har dessutom precis släppt ett av sina starkaste album på flera år och bevisar nu, i och med spelningen på Berns, att de inte är att räkna ut i livesammanhang riktigt än heller.
White Lies karriär har i sig inte varit spikrak, men den har heller inte nödvändigtvis gått utför. Varken deras publik eller lokalerna de spelar i har minskat eller ökat i storlek sedan deras första egna Sverigebesök, och för tredje gången i ordningen är de tillbaka på anrika Berns i Stockholm. Beroende på om man finner glaset halvfullt eller halvtomt kan man antingen finna detta tragiskt eller fantastiskt, men faktum är att det onekligen är rätt symboliskt att de är tillbaka på just den platsen där de en gång i tiden startade sin resa. Framför allt då innehållet i glaset inte bara finns kvar utan även har åldrats med värdighet.
För om det är någonting som är till White Lies fördel år 2019 så är det just det faktum att tiden har gått. Tio år och fem plattor in i karriären sitter nu nämligen bandet på tillräckligt många gedigna publikfavoriter och mer än tillräckligt med erfarenhet för att bjuda på en show som tillfredsställer gott för stunden. Inledande Time to Give, sin passande titel till trots, må vara en intetsägande och medioker start på tillställningen, men när de väl river igång allt ordentligt med efterföljande Farewell to the Fairgound så slås man över hur bra White Lies kan vara när de är som allra bäst. Den tid som passerat sedan debuten skiner sitt nostalgiska sken på låtar som To Lose My Life, Death och Unfinished Business och det är inte nästan så att man känner sig tio år yngre när man skriksjunger ut “Let’s grow old together / And die at the same time” tillsammans med folk som likväl både är dubbelt så gamla, som hälften så unga som en själv.
-
Men framför allt har dessa passerade tio år bidragit med en självinsikt hos White Lies som är få band förunnat. White Lies har år 2019 hittat sin nisch, sin publik och sin komfortzon och vet exakt vilka låtar som ljusshowen och setlisten ska belysa extra starkt. Att redan nämnda låtar från debuten fördelas ut taktiskt under spelningens knappa 100 minuter är inte en slump. Men likväl som att deras debut må vara stark, så är den även på många sätt väldigt missvisande om vilket band White Lies ändå var ämnat till att bli. De är nämligen inte barn av Joy Division och The Cure, utan snarare mer än lovligt väluppfostrade av OMD, Ultravox och Duran Duran. Och det är just i de låtar där inspirationskällorna är som tydligast som konserten är som allra bäst. I syntiga There Goes Our Love Again, sparkdanscharmiga Take It Out on Me och nya, olidligt lättmemorerade, Tokyo undrar man vad som egentligen är mest kristallklart i kväll – Berns enorma kristallkronor eller dessa tre oemotståndliga 80-talshomager till låtar.
Men likväl som tiden gynnat bandet är den dessvärre även deras största fiende. Främst är nämligen setlisten på tok för lång och för underligt arrangerad rent dramaturgiskt för att verkligen tillfredsställa ordentligt. Det märks inte minst framåt mitten av spelningen där någon form av monotoni infinner sig när alldeles för många liknande spår spelas efter varandra. Samtidigt finns det en naggande känsla av bekvämlighet från bandets sida, som att redan nämnda komfortzon hämmar dem från att på allvar våga överraska. Att de inte heller är världens mest karismatiska poptrio och att det knappt befintliga mellansnacket ofta känns som pliktskyldiga lovord över Stockholms skönhet och publikens kärlek hjälper inte situationen nämnvärt.
Men White Lies bryr sig nog inte speciellt mycket om dessa petitesser. Inte deras fans heller. Säga vad man vill om deras relevans, men de fyller en lika behövlig som bekväm roll i dagens musikklimat. Det är popmusik för alla som saknar sitt kära 80-tal och för alla dem som aldrig fick uppleva det på plats. Således kanske White Lies år 2019 är smått irrelevanta, alternativt bara väldigt komfortabla i sin nisch. Oavsett så visar kvällens spelning på att de fortfarande inte är att räkna ut riktigt än. Och om de kommer tillbaka till Berns år 2029? Det kan bara tiden utvisa.
-
