White Palais

I våras uppmärksammade vi ett självsäkert Stockholmsband i full fart vid namn White Palais, som gav ifrån sig ett litet gäng singlar. Vi tänkte på Foals, vi tänkte på Arctic Monkeys och vi tänkte på hur samspelt och moget det debuterande bandet lät. Singlarna var i själva verket i det närmaste restprodukter – redan innan de kom ut hade bandet tröttnat på dem och gått vidare med musiken. White Palais är minst sagt fortfarande i rullning: nästa vecka släpps en ny singel och på torsdag (den 9 oktober) ger de sin sista Sverige-spelning innan de tillsammans flyttar till London för att försöka slå igenom där. Vi tog oss ett snack med tre fjärdedelar av bandet: Elias Mahfoud, Albert Sten och Axel Voss, som alla bor på några minuters gångavstånd från varandra i skärgårdsförorten Vaxholm.

Har det påverkat er som artister på något sätt att ni kommer från Vaxholm?

Albert: Eftersom jag och Elias skriver grunderna till nästan all musik och vi båda är uppvuxna här, så tror jag att det har påverkat oss en del. Vi har suttit och skrivit en del nere vid vattnet många gånger, känt oss lite poetiska och så där… Miljön här har nog påverkat vårt sätt att göra musik, vi har letat efter någon sorts mystik kanske och det har vi känt av genom att bo här. Det är mycket natur och mycket vatten, så det är väl det.

Kan man tala om ett Vaxholmssound?

Albert: Haha, lite fiskmåsar och skärgård, jag vet inte.

Ni får sampla fiskmåsar på er nästa singel. Men London, varför flyttar ni dit?

Elias: I Stockholm är musikscenen inte så stor som vi vill att den ska vara. Intresset för oetablerade band är inte lika stort här som det är i till exempel i London, New York eller Berlin. Ska vi komma någon vart så måste vi ta oss dit det verkligen händer.

Albert: De har en annan musikkultur som växt fram där tack vare den musikhistoria de har. Ligger man i och spelar mycket så tror jag att man får mer respons än vad man får i Stockholm eftersom det finns så många fler ställen att spela på och så många fler skivbolag. Utöver det så är det för att komma närmare varandra så att vi kan utvecklas ännu mer och verkligen fokusera på White Palais till 150% i stället för 100%.

När vi skrev om er i samband med att ni släppte era singlar i våras så jämförde vi ert sound med Foals och Arctic Monkeys. Vad har de banden och den brittiska 2000-talsrocken i allmänhet betytt för er?

Elias: Arctic Monkeys var det allra första indierockband som jag lyssnade på och det var tack vare dem som jag kom in i den här vågen av indiemusik, så jag har en hel del att tacka dem för. I början tog vi det soundet men gjorde det till något helt eget. Man kan ju märka av en inspiration men vi har verkligen inte försökt kopiera något, utan bara fått en viss influens och sedan suttit tillsammans och försökt jobba fram vårt egna sound.

Elias, du ser ju ut som sångaren i Foals.

Elias: Jag visste inte ens vilka Foals var förrän i maj förra året! Efter vår första spelning så var det någon som kom fram till mig och sa “du vet att du ser ut som Yannis i Foals va?”, men jag hade ingen aning om vem det var. Så jag har fått höra det en hel del gånger, att jag är lik Drake också, men det är en annan historia.

Axel: För min egen del så har jag aldrig snöat in mig på ett specifikt band, utan jag har hämtat inspiration från en sorts musik den ena dagen och en helt annan sorts musik den andra. Det kan röra sig om hårdrock, house, indiemusik eller whatever.

Albert: Man märkte på de singlarna vi släppte i våras att de var olika på många sätt men att det ändå fanns något i dem som var vårat sound. Det var bland de första låtar vi gjorde och då tog vi inspiration från vad som helst, om det nu var Foals, Arctic Monkeys eller Coldplay. Efter det har vi lämnat det där lite och börjat ta ett mer bestämt spår. Det var kul att släppa de låtarna, men efteråt kände vi att vi ville gå vidare och visa mer av det spår som vi nu har tagit.

Så ni låter ganska annorlunda nu?

Albert: Det är mest att vi har förfinat vårt sound, men det låter nog ganska annorlunda, ja. Vi har byggt upp oss riggmässigt med piano, setpads, syntar, mer stämmor, mer sång och så.

Låter ni som ni vill låta?

Axel: Jag känner att vi blir mer och mer bekväma i vårt sound. Ibland så kan man ju höra en låt och känna att “det här vill jag att vi ska låta mer som”, men jag känner ändå att vi är väldigt bekväma.

Elias: Jag håller med, men även om vi är det så är vi alltid öppna för att utveckla vårt sound. Axels houseinfluenser har vi till exempel etablerat, vilket kommer höras när vi har premiär för en massa nya låtar nu på spelningen innan vi åker. Det är rätt häftigt att även om vi känner oss bekväma så är vi inte rädda för att prova något nytt och utmana oss själva. Det är det som gör det roligt.

På Maktub samplade ni seriemördaren Charles Manson. Varför?

Elias: Maktub är en instrumental låt som är väldigt mystisk. Det är det här som Albert pratar om, det mystiska i Vaxholm. Man kan skratta åt det, men tro mig, vi har experienced some mystical shit here alltså. När det kommer till Maktub så finns det ingen som är mer mystisk och spännande än Charles Manson, så vi tog något han sagt och klippte och klistrade och fick det att låta som, alltså… It doesn’t make any sense, but in a way it makes sense, but then again, it doesn’t. Om du hajar?

Öh, jadå.

Elias: Nej men, det är mystiken med musiken och med det som Charles Manson egentligen snackar om. Han är en väldigt mystisk karaktär och det hör ihop med oss.

Albert: Men han har ju en skev bild av samhället förstås.

Ja, han är ju ändå en seriemördare som ville starta ett raskrig.

Elias: Ja, jo alltså. Man ska inte analysera det vi samplar för mycket, i alla fall inte när det gäller Charles Manson.

När kommer ni ut med ny musik?

Albert: Nästa vecka släpper vi singeln If It’s the Past, sedan har vi en låt som heter Should Have Known som är halvt inspelad och som vi släpper så snabbt vi kan. Sedan eftersom vi jobbar mer elektroniskt så börjar vi gå åt det hållet, lite som Two Door Cinema Club, med elektroniska trummor och sådant. En sådan låt får vi nog ut ganska snabbt också, det går lite fortare att spela in. Vi vill helt enkelt få ut så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Det finns mycket gammalt som vi börjat slänga för att vi vill gå vidare, men bara sedan i augusti har vi fyra fem nya låtar.

Singlarna ni släppte i våras har jag hört att ni hade tröttnat på redan innan de kom ut.

Axel: Ja, det kan man väl säga, men det är klart att man blir less på dem när man hört dem så många gånger i studion och när de mixats. Det är det som gör att vi så gärna vill spela in och släppa ofta och så mycket som möjligt. Då fastnar man inte i det gamla och det är det som driver oss framåt.

Albert: Allt det där gjordes så himla tidigt och det är kul att släppa sådant, det kan vara kul för folk som lyssnar på oss att få en grundbild. Men det känns som att textmässigt, inspelningsmässigt och bara allt vi gör har blivit så mycket bättre. Därför kände vi redan innan vi släppte singlarna att vi är mycket bättre än så. Någonstans där tröttnade vi på det vi hade gjort.

Så, album 2015?

Axel: Ja, det är definitivt ett mål. Ett högt mål.

Och spelningen, hur blir den?

Albert: Det kommer att vara en fet rigg, en liten scen, mycket folk. Upptempo och taggande.

Axel: Vi har kommit ifrån det här att Elias och Albert står med varsin gura, jag lirar trummor och Emil bas, till att det blir fler olika lager. Det blir mycket som händer ljudmässigt och vi är väldigt taggade på att se hur det kommer bli.

Elias: Och det är ju sista spelningen i Sverige. Ja, tillsvidare då.

Den 9 oktober spelar White Palais på Debaser Strand (Bar Brooklyn) i Stockholm.