Whitney
Stockholm, 5/8 – 2019

Det har gått tre år sedan Whitney släppte sitt mysiga soulrockiga debutalbum, Light Upon the Lake, och den kommande Forever Turned Around är precis runt hörnet. När de intar Debaser Strand är det faktiskt första turnéstoppet utöver någon enstaka festivalspelning – och lokalen är näst intill full, trots att det är måndag mitt i semestertider.

Att det är första riktiga turnéstoppet märks inte på musiken, som inte är det minsta ringrostig – den sitter som en smäck rakt genom konserten. Duon är ett sjumannaband i livesammanhang och mittpunkten är den karismatiske trummisen och vokalisten Julien Ehrlich som är placerad i mitten. Det är oerhört kompetenta musiker, som verkligen får mysrocken att lyfta och lokalen att gunga.

Att det är första riktiga turnéstoppet märks däremot på mellansnacket. Ehrlich inleder konserten med att säga att de kommer spela ”a bunch of new shit”, vilket är helt i sin ordning precis innan en ny skiva ska släppas. Två nya låtar föregås av en varning om att de inte är perfekta än. Ehrlich uppmärksammar att en person höll för öronen under en låt och ber om ursäkt för att det lät så dåligt, trots att personen antagligen tyckte att det bara var lite högt. Han säger också att han har glömt hur mellansnack fungerar – och ja, det närmsta han kommer en anekdot är ”we took acid as a band the other night. It was fun. Thanks for listening.”

Osäkerheten blir nästan parodisk när han frågar publiken om de ska köra ett extranummer eller inte. Han försäkrar oss om att de kommer spela lika många låtar oavsett, med enda skillnaden att de kommer gå av scenen i 30 sekunder. En kvinna bakom mig utbrister ”oh my god, just do whatever you want!”.

Men det är liksom gulligt när de håller på. Det rimmar bra med Whitneys musik – det är ärligt, naket och utan pretentioner. Musiken de framför är stundtals fantastisk och till och med Ehrlichs sång låter mycket bättre live än på skiva. Det genomgående känslan är genuin värme (inte bara på grund av hur jävla varmt det är i lokalen) – det känns som man har blivit inbjuden till deras vardagsrum. När de avslutar konserten med senaste singeln Valleys (My Love) skiner nästan hela hela bandet upp i leenden – och jag förstår varför. Det är kanske deras bästa låt hittills och de verkar nästan tycka det är utlösande att få spela den för publik.

Whitney levererar en riktigt bra konsert som tyngs ner av deras egna osäkerhet. Det i sin tur vägs upp av inramningen, genuiniteten och charm. Det är svårt att dra några gigantiska slutsatser om den kommande skivan utifrån konserten, men materialet de visade upp gav absolut mersmak.