Wilco kan kännas som ett frustrerande band. Oavsett om det beror på experimentlusta eller ren trots så ger de sällan sina lyssnare vad de vill ha, utan gör oblygt vad de känner för i stunden. Fast kanske är det egentligen deras fanskara som är svår att tillfredsställa: det blir lätt så när ett band rör sig mellan hundra procent renodlad papparock till ambientmusik med vaga americana-influenser. Oavsett vad det beror på så verkar varje nytt Wilco-album förnöja en del fans och göra andra besvikna. Själv var jag inte särskilt glad i deras self titled-skiva komplett med löjliga kostymer och en singel vid namn Wilco (The Song), men jag blev desto mer förtjust i filmiska och småkrautiga The Whole Love. Jag misstänker att vissa kände precis tvärtom.
Utan större livstecken från bandet sedan 2012 så gjorde Wilco häromveckan en Death Grips (förmodligen den enda kopplingen som går att finna mellan de två artisterna) och släppte helt utan förvarning ett nytt album, ett album som de lika plötsligt framförde i sin helhet på Pitchfork-festivalen i hemstaden Chicago. Fans över hela världen möttes samtidigt av det bisarra omslaget med en prydlig vit katt och den oklara titeln Star Wars.
Så vad är detta då för album? Som formen för släppet av skivan antyder så kommer de fans som ville ha ännu ett hyperambitiöst produktionsunderverk á la Yankee Hotel Foxtrot att bli besvikna: Wilco har aldrig låtit mer minimalistiska än såhär. Produktionen är genomgående lo-fi, och låtarna klockar oftast inte in på mer än lite drygt 2 minuter. Fuzz-pedalerna går varma och det går nästan att känna doften av gräsklipparbensin och murket trä genom inspelningen, så avskalat är det. Detta ska däremot inte tolkas som att Wilco gått och blivit ett renodlat garage-band, de har fortfarande rötterna tryggt i sina sedvanliga influenser. Mer Neil Young än Nirvana alltså.
Så om bandet bara gått in i studion och riffat för skojs skull så blir väl frågan då hurdant riffandet låter? Inte så illa faktiskt. Jag förstår att många säkert kommer att avfärda det här släppet som oambitiöst hafs, men albumet är bättre än vad den papperstunna produktionen först ger sken av. Många av låtarna skulle behövt lite mer kött på benen, särskilt Pickled Ginger som känns mer som ett intro till en grym låt än en faktisk grym låt, men spåren är för det mesta ändå väldigt tillfredställande i sin kärnfullhet. Albumet tystnar efter bara drygt 33 minuter, vilket inte behöver vara dåligt. På den tiden har vi tagit del av Wilcos omistliga känsla för melodier genom Taste the Ceiling och Where Do I Begin, deras driviga rock genom Random Name Generator och You Satelite, och deras skickliga sätt att bygga grooves på genom King of You.
Det är inte fel att göra något snabbt och oslipat så länge det är bra, och Star Wars verkar trots allt vara ett album skapat med omtanke och spelglädje. Själv hoppas jag ändå på att mer detaljerad och genomtänkt musik ligger för bandets fötter, men i nuläget är det svårt att inte nöja sig med Star Wars; särskilt då ingen väntade sig ett Wilco-album överhuvudtaget.