Wilco
Stockholm, 4/11 – 2016

På senare år verkar Wilco arbeta med att dekonstruera sin identitet som band – för min del verkar dekonstruktionen gälla allt som gör bandet intressant. Det ironiska och distanserade draget har alltid funnits där, som när gruppen släppte Wilco (The Album) med titelspåret Wilco (The Song). Men Star Wars markerade ändå ett paradigmskifte. Albumet var visserligen inspirerat, men underarbetat och oambitiöst i jämförelse med alla bandets tidigare släpp. Det mottogs ändå med öppna armar som en förrätt inför ett annat album de jobbade på. ”Det riktiga albumet!” tänkte jag, och var förmodligen inte ensam. Istället fick vi Schmilco, vars namn perfekt speglade musikens ambitionsnivå.

Allt detta kan ha bidragit till att reducera bandets fans till kärntruppen: det är långt ifrån fullsatt denna kväll. Mest fyrtioplussare som pratar om hur peppade de är att se Depeche Mode live nästa år. ”White as a Wilco-konsert” är fortfarande ett relevant uttryck för sammanhanget. Jag menar inte att din pappa och hans polare är en ovärdig publik – jag menar bara att konserten inte hade behövt kännas som en after-work för en revisionsbyrå. Kanske drar jag i för stora växlar, det kan självklart bero på att Wilco besöker Sverige ofta. Men det var även väldigt länge sedan Pitchfork gav Yankee Hotel Foxtrot 10 i betyg, länge sedan de befann sig i relevansens nålöga.

Hur som haver, ibland uppstår magi helt outgrundligt ur fruktansvärda förutsättningar: i ett halvtomt Annexet en grå novemberkväll, tillsammans med en påse Gott & Blandat och en flaska mineralvatten upphälld i pappmugg (värde 60 kr), så återupptäcker jag varför Wilco är ett av mina favoritband. På en pittoreskt dekorerad scen dyker de långt ner i sin diskografi och hämtar upp de finaste musikstyckena från sina många aktiva år, framförda med sådan rakvass precision och inspiration att de lika gärna kunde varit inspelade för en vecka sedan.

Versen ”I am an American aquarium drinker” i I Am Trying to Break Your Heart kan faktiskt vara en av de bättre textrader som någonsin inlett ett album. Den märkliga mixen av americana och Einstürzende Neubauten övergår i en omöjligt bra version av Art of Almost som tillsammans med låtar som Dawned on Me påminner publiken om att The Whole Love faktiskt var ett helgjutet album. Misunderstood väcker skivan Being There till liv på scenen, och den mordiska Via Chicago gör väldigt bra reklam för albumet Summerteeth, som även senare under konserten dammas av för en energisk version av I’m Always In Love. Kvällens version av Reservations är långt mer tårdrypande än livefavoriten Jesus, Etc, även om båda spåren gestaltar det unika känsloläget i mästerverket Yankee Hotel Foxtrot.

När debutalbumets Box Full of Letters når sin refräng (”I just can’t find the time/To write my mind/The way I want it to read”) är det bara ett belägg av många för vilken begåvad låtskrivare Jeff Tweedy är. Nobelprisvärdig, nuförtiden. Och kanske är det som The Quietus skriver, att årets nobelpris i litteratur knappast var en förolämpning mot romanen eller lyriken, utan snarare mot själva popmusiken. Genom att lyfta upp Bob Dylan som något slags undantag från regeln, som den enda framstående poplyricisten, osynliggörs Morrissey, Nick Cave, Joni Mitchell, Scott Walker, Ian Curtis i Joy Division – och Jeff Tweedy, bland många andra. För att inte tala om hiphopen som genre.

En konsert som banar för den här typen av insikter hör självklart till ovanligheterna. Men det är kanske inte konstigare än att bandet, som de säger rakt ut, tycker att ljudet låter väldigt bra på scenen och får feeling av den andningen. Inte konstigare än att Wilco är Wilco och därför har en svåröverträffad låtskatt att vraka sig i. Inte konstigare än att mötet mellan amerikansk folk och krautrock i Spiders (Kidsmoke) på något vis också är allsångsvänlig genom att publiken sjunger ”Ba-ba-bara-ba-ba-barara” tillsammans med riffet, och att det är skitkul. Inte konstigare än att flera konsertbesökare står och gråter till Jesus, Etc. Gott & Blandat-påsen ligger förmodligen söndertrampad på konsertgolvet sedan länge vid det här laget. Jag borde köpt rödvin istället för Ramlösa.