Wild Nothing bjuder på efterlängtad pop
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Wild Nothing

Debaser Slussen

Betyg: 8/10

På förhand är det här mötet en av höstens absoluta höjdpunkter. Kanske har jag överromantiserat det ögonblick från Stay Out West 2010 då vi trängdes på Pusterviks övervåning en sommarkväll i augusti, men det är trots allt slående likheter även en kväll som denna. Även om vi aldrig hör ljudet av spårvagnarna susa förbi. I likhet med Pustervik är Debaser Slussen välbesökt, och det bör noteras att Debaser Slussen sväljer betydligt mer än vad Pustervik gjorde den gång det begav sig.

Jack Tatum är i navet av hur gitarrpopen anno 2012 definieras. Dess drömska hallucinationer och shoegaze-värmande ångor nalkar betydligt varmare breddgrader än vad termometern visar utanför Debaser Slussen. Inte helt oväntat anser den här amerikanen att ljudmästarna My Bloody Valentine och dess Loveless är låt oss säga, världens bästa album. Även om shoegaze-dragen inte är direkt framhävande i detta popsnickeri finns där tydliga spår och referenser som stundtals förtrollar oss.

Kanske mest slående är hur Wild Nothing gått från att vara ett soloprojekt till att bli ett band. Under debuten Gemini som sattes ihop i Jacks pojkrum kretsade allt kring det här popgeniet. Med all rätt. Jack är fortfarande i rollen som bandets kreative själ, men det märks på deras samspel att de tillåter låtarna att växa tillsammans. Och till skillnad från ett kompband ser man tydligt hur de bygger relationer och band mellan varje stycke.

Och med  tiden har även sånginsatsen slipats, vilket inte minst märks på Nocturne, en skiva som dessutom saknar de högsta topparna från debuten Gemini, men besitter heller inga ångestfyllda spår man helst vill glömma. En helgjuten platta som inte minst framhäver Jacks röst i livesammanhang. Jag kan inte minnas att såväl verser som refränger träffade oss lika rakt i själen senast, men då spelade det ingen roll. Helt uppslukad av Chinatown fanns det inte mycket över till annat. Även ikväll rivs den av med bravur. Jag slås över hur den gör sig så rätt genom dess trippande melodi, gitarrernas klang och utsökta skimmer. På det stora hela vävs låtmaterialen snyggt ihop, egentligen ingen större konst, grabben saknar fortfarande vad som bör klassas som en dålig låt. Men i likhet med senaste skivan susar spelningen i genom på hög nivå utan att hinna med att kliva upp för Himalayas toppar, och det är egentligen det som saknas.